Bonnie “Prince” Billy - The Purple Bird
Domino/Playground
BETYG 5 av 6
Will Oldham framstår som en skev och krånglig jävel, och den som sett honom sitta och veckla in sina ben i anatomiskt onaturliga vridningar runt stolsben på konserter vet att han inte går att ha i möblerade rum.
Samtidigt har han då och då gjort mer konventionella tolkningar av Merle Haggard eller själv blivit tolkad av Johnny Cash, och med Greatest Palace Music där han gjorde Nashville-anpassade covers på sina egna låtar har han visat att han har förmågan att föra sig också i mer städade sällskap. Det är där han befinner sig nu, när han tillåter sig att tyglas av en utomstående producent. Inte av vem som helst dock, av David "Ferg" Ferguson som Will Oldham först lärde känna just samband med den där Johnny Cash-tolkningen av I See A Darkness.
Ferg Ferguson är nu inte helt främmande för att kliva utanför Nashvilles mest konserativa mönster. Utöver Johnny Cash har han arbetat med John Prine (nära och intensivt) och Sturgill Simpson, men också med U2 och Ce-Loo Green. Han har återkommande funnits med på Will Oldhams inspelningar sedan mer än tio år, ända sedan de återsågs i samband med Anna Ternheims The Night Visitor faktiskt, och han har naturligtvis inga planer på att helt sudda ut Will Oldhams karaktäristiska särprägel. Skillnaderna jämfört med deras tidigare samarbeten är att de den här gången valt att spela på Ferg Fergusons hemmaplan istället för på Will Oldhams, både produktionsmässigt och i låtskrivandet som bokstavligen skedde runt Fergs köksbord.
Deras gemensamt skrivna låtar består till största delen av mer återhållna stunder som Sometime's It's Hard to Breathe och lågmälda New Water med fint dovt blås. De kontrasteras mot oumpa-muntra (men synnerligen allvarsamma) Guns Are for Cowards, fina hillbilly-stompande The Water's Fine och fyndiga Tonight with the Dogs I'm Sleeping som i sin berusade struttighet ger Nashvilles främsta studiomusiker rymd och tillfälle till lekfulla inpass.
Sådana mouches förhöjer skönheten ytterligare, på samma sätt som att Will Oldham aldrig skulle kompromissa med sin innerligt varma sångstil med alla sina snirkligheter, oberoende av kontext. Faktum är att när den som här konsekvent backas av Brit Taylor och Adam Chaffins fina bakgrundssång och när den möter mer konventionella countryröster som John Andersons i Downstream framstår Will Oldhams röst som än mer säregen och genuin.
Den mjuka kärleksballaden One of These Days (I'm Gonna Spend the Whole Night with You) är skivans kanske allra mest strömlinjeformade Nashvillekonstruktion, och samtidigt faktiskt skivans allra bästa låt. Den besitter samma odödliga karaktär som till exempel Tom Waits Ol' 55, och du kommer att behöva bereda dig på att många andra artister - i Nashville och annorstädes - framöver kommer att tävla om att få upp sina tolkningar av den högt på listorna.
Så är då den mer konventionella Nashvilleproduktionen Will Oldhams fortsatta väg framåt? Inte alls. Det är ett kul och spännande experiment både för honom och för hans publik att höra honom i ett mer välputsat sammanhang, men som vi lärt känna Will Oldham är han inte den som stannar länge på samma plats. Vi kan räkna med både att han är tillbaka i mer otyglade sammanhang redan senare i år, och att även dessa mer disciplinerade sånger kommer kunna höras i vidlyftigare versioner åtminstone live framöver.
Av Patrik Forshage
Skivrecension