I recension efter recension har undertecknat anmodat Sveriges genom tiderna bästa soulsångare att släppa sin slitna beigemålade schlager- och krogshowssarg och återvända till den innerliga soulrock han fortfarande inte mött sin svenskspråkige överman inom. Men nej, han har inte lyssnat. Istället har han envisats med att år efter år ägna sin mäktiga röst åt dumheter och banalt Bert Karlsson-nonsens.
Därför blir glädjen desto större när han inleder Break the Spell med två utmärkta gammelsoulnummer. Back to Where We Started From sjunger han över ett inspirerat Stax-blås, och med en fet bubblande orgel i botten verkar han äntligen äntligen ha hittat en lustfylld inspiration och en integritet som matchar hans röst. Han kommer förstås inte riktigt så djupt som till den dalmas-soul där han startade solokarriären för 40 år sedan, men det börjar åtminstone dra åt Rod Stewarts sena och orättvist hånade coveralbum When We Were the New Boys.
Men sedan sviker modet, när han kommer att tänka på att hans försörjning under decennier bestått i att bussa pensionärer från Bengtsfors till käcka krogshower ihop med Lennie Norman. Så han börjar fåna sig med svällande balladsuffléer och dålig nattklubbsjazz för barntillåtna krogmatinéer. De tillkämpade 80-talssyntetiska diskoförsöken med överentusiastiska bakgrundssångare som blivit över från schlagerfestivalen skulle ratats till och med på den samtida cheesy nattklubben Alexandra. Att placera Björn Skifs röst på sådana låtråvaror är som att hälla utsökt tryffel över hot dogs med icke angiven kötthalt och högst tveksamt bäst-före-datum.
Tänk om Björn Skifs haft modet att fullfölja den intention som får honom att glöda så i skivans inledning. Då hade han äntligen brutit sin smörförbannelse som albumtiteln sannolikt åsyftar. Men när han istället viker ner sig så här fullständigt får vi nog anta att han för evigt är förlorad till lekprogram i TV och roliga-timmen-shower. Förbannat trist är det.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
