Anna Ternheim - Psalmer från sjunde himlen

Universal

BETYG 5 av 6

När Anna Ternheim till slut flyttat hem till Stockholm och i olika sammanhang prövat att sjunga på svenska känns det rätt naturligt att hennes nya album också blir hennes första på svenska. Så mycket djupare kanske orsaken till språkbytet inte behöver vara. Men svenskspråkiga texter är likväl en tunn gren att klättra ut på.

Å ena sidan för att det ofelbart innebär att hennes musik kommer närmare och blir mer intim, att fraser och metaforer som upplevdes som allmängiltiga på engelska nu kommer att uppfattas som mer distinkta, mer tolkningsbara, mer personliga, kanske rentav privata. Å andra sidan innebär generiska motiv av svensk sommar - och sådana återkommer på minst två ställen på Psalmer från sjunde himlen - risk för ytlighet och banalitet. Fråga Per Gessle. Fråga till och med Ted och Kenneth Gärdestad, de svenska sommartexternas portalfigurer.

Men här bär grenen, och Anna Ternheim håller utan svårigheter balansen. Banalitetsfällan är hon inte i närheten av att falla i, inte ens i Nära dig som oblygt släpptes som sommarhit-aspirant redan för ett halvår sedan. För när cykelturens sommarvind blåst färdigt i håret och det sista sommardoppet till akustiska gitarrer är klart tornar de svarta molnen upp sig - det här är definitivt ingen oproblematisk bagatellartad sommarromans. Och årstiderna är fler här, som i det upptinande vinterlandskapet i urstarka öppningsspåret Kom tillbaks. Även i den mest naturromantiska kontexten av näckrosor, liljekonvaljer och barfotapromenader i Enkelhets stora och luftigt ekande rymd konstaterar Anna Ternheim att "det är inte snö, det är aska som du ser" medan det luftiga mullrar allt hotfullare och en aggressiv elektrisk gitarr tränger sig in.

Texterna har konsekvent den typen av inbyggda kontraster, mest explicit mellan hämnd och förlåtelse i Kalifornien, och det är effektivt. Särskilt när Anna Ternheim dessutom arbetar med distinkta detaljer och konstaterar "en doft av piss i Tysta Mari-gången" eller vaknar i häxans timme och sedan slänger en cigarett från bryggan i rent Annika Norlinska Brutna löftens land. I Sjunde himlen smyger hon med textraden "Vi spelar Katarina klockor ringer" till och med in en subtil Imperiet-referens så elegant att man måste stanna upp och buga djupt. På samma sätt som med det vardagliga uttrycket och det lyriska hanterar hon balansen mellan det personliga och det privata med samma fingertoppskänsla, och låter både sitt barn och en natts drömmar tillbaka till New York finnas med utan att släppa lyssnaren alltför nära.

"Väldigt Kent" uttryckte någon som i förbifarten hörde fragment av Psalmer från sjunde himlen. Det är visserligen väldigt långt från hela sanningen, men det är samtidigt faktiskt inte så långsökt. Albumet har hon skrivit tillsammans med Joakim Berg och Martin Sköld, som också ligger bakom produktionen, och de har satt tydliga spår hos Psalmer från sjunde himlen. De dunkla undertonerna som funnits i Anna Ternheims musik under 20 år förstärks och understryks till exempel i Orkanen av den dova elektriska botten som Anna Ternheims klingande röst och akustiska gitarr vilar på i iakttagelsen av ett relationsuppbrott som är definitivt men så sårigt att det kräver sin svordom.

Orkanen är bara en av många strålande låtar på Psalmer från sjunde himlen. Kalifornien är en stor sång och en av skivans toppar, liksom den i allt väsentligt kompletta singelhiten Sjunde himlen och elegant och försiktigt elektroniskt soulpopiga Lämnar alla bakom.

Och den som absolut ändå vill hitta en relevant Ted Gärdestad-parallell (utöver Sollentuna-bakgrunden) men inte hittar den i texterna får kanske ändå träff annorstädes. Redan i inledande Kom tillbaks - för övrigt en annan av skivans absoluta höjdpunkter - sjunger Anna Ternheim med en klockren klarhet som låter starkare och mer oförställd än hon någonsin gjort förut, och påminner på det sättet faktiskt just om hur den unge Ted kunde låta. Överhuvudtaget är Anna Ternheims sång på hela Psalmer från sjunde himlen hennes mest omedelbara och starka någonsin. Om det är en konsekvens av språkvalet återstår att undra, eller om det rentav bara ligger i betraktarens öra, men faktum kvarstår att här har alla stjärnorna ställt sig på rad; låtmaterial, produktion, sång och inte minst lyrik. Det gör Psalmer från sjunde himlen till Anna Ternheims bästa album, hittills.

Av Patrik Forshage

17 januari 2025

Skivrecension