Wilco - A Ghost is Born

Nonesuch/Warner

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2004) 

Räkna inte med att A Ghost Is Bornkommer att göra samma avtryck som sin föregångare. Yankee Foxtrot Hotelblev en av 2000-talets hittills mest hyllade skivor av två lika viktiga skäl. Dels för att den förvandlades till ett mer kraftfullt statement mot de multinationella skivbolagen än vad tusen indieband skulle kunna frammana ens om de fick tillgång till Svenska Arbetsgivarföreningens handkassa. Dels för att yttre fiender och inre stridigheter hade förvandlat Wilco till ett levande kollektiv med kvalitet, nytänkande och egensinne men utan musikaliska gränser. 

Wilcos statement var oavsiktligt, och den här gången har man sitt skivbolag i ryggen. Men den musikaliska kvaliteten har inte förminskats. Däremot tar den sig helt andra uttrycksformer, naturligtvis. 

De knäppa ljudexperimenten, till exempel, är betydligt färre. Istället har experimenten nu handlat om ändlösa avskalade och organiska jamsessions, varifrån guldkornen har byggts vidare till låtar. Det leder till att Wilco mer än en gång snuddar vid både ljud och stämningar som liknar dem The Band kokade samman för 30 år sedan. Hell Is Chrome gör en pianoansats att vara Wilcos egen The Night They Drove Old Dixie Down, men sen skruvar den lyckligtvis ner ambitionerna och nöjer sig med att vara en överväldigande storballad, och det räcker långt. 

Men hur mycket The Band än var ett levande kollektiv fyllt av starka personligheter var det aldrig någon tvekan om att det var Robbie Robertson som var bandets ledare och drivkraft. På samma sätt är förstås Wilco lika med Jeff Tweedy. Med personligheter som Glenn Kotche och Jim O'Rourke - en trio som också gett oss det omistliga sidoprojektet Loose Fur - vid sin sida har han skaffat sig utrymme att göra ganska mycket som han har lust, och trots att det innebär att många stilar trängs om utrymmet blir det ändå på något oförklarligt sätt en unik Wilco-helhet av alltihop, kanske tack vare de ständigt närvarande krånglande gitarrsolon som Jeff Tweedy själv vill kalla "inspirerad amatörism". 

Här blandas försiktiga sånger som Wishful Thinking med Theologians pianopop och den kraftiga rockaren I'm A Wheel, som inte hade gjort bort sig på The Replacements sena skivor. Den som mot slutet orkar ta sig förbi några minuters oväsen hittar en trevlig countryrockbagatell i avslutande The Late Greats, det enda som minner om glada gamla Uncle Tupelo-dagar. 

Men det viktigaste skälet att låta A Ghost Is Born vara centralpunkten när du möblerar din nya lägenhet är drygt 10 minuter av Spiders (Kidsmoke). Egentligen är det ingenting annat än en förvirrad gitarr som snubblar fram i okända landskap av suggestiv elektronik, medan ljudvolymen ökar och kraften blir allt starkare. Man längtar efter en dansgolvsremix, och det verkar inte alls omöjligt att den experimentglade bandledaren skulle kunna ge sig på sånt också. "Exactly what do you want me to be" frågar Jeff Tweedy i Handshake Drugs. Som om han brydde sig.