Vinn Lou Reeds Berlinfilm och soundtrack (2008)

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 2008)

Först tog han Manhattan, sen tog han Berlin. Nu är det återbäring, när vi lottar ut Lou Reeds Berlin-konsert på DVD och CD. Vi lottar ut fem ex Lou Reeds Berlin-DVD, ihopsatt med en CD för soundtracket, till fem smarta läsare som kan komma på ett sätt att få Lou Reed att lätta upp och kanske skratta en aning, nu när det går så bra. Se bara till att vara ordentligt inloggad innan du föreslår uppmuntringsmetoder i kommentarsfältet här under, så att vi kan få tag på dig för att dela ut priset.

Det vi vill dela med oss av är både den visuella och auditiva upplevelsen av ett album vars kompletta och välförtjänta revansch saknar motstycke i musikhistorien. Lou Reeds Berlin. När den släpptes 1973 hade Lou Reed två kategorier av fans, och båda hatade den. Den då fortfarande ganska glesa skaran Velvet Underground-fans ville ha manodepressiva sånger om junkies på Manhattan, och redan titeln sa att det här var något annat. Den avsevärt större hitlistepubliken ville ha en uppföljare till Walk On The Wild Side, Lou Reeds hit från året innan, och allra helst med fler inblandade popstjärnor av David Bowies kaliber.

Istället anlitade Lou Reed sin gitarrist Steve Hunters gamla producent Bob Ezrin, känd för sitt teatrala och svultsiga anslag (senare fulländat på Alice Coopers Welcome To My Nightmare, Kiss Destroyer och Pink Floyds The Wall). Han var precis rätt man för den tematiska och dramatiskt uppbyggda sångcykel Lou Reed planerat, om en dysfunktionell kärlekshistoria i skuggan av Berlinmuren, full av missbruk, polygami, våld, myndighetsingripanden och barnomhändertaganden och till slut självmord. Alltihop lyxbudgetorkestrerat med stråkorkestrar, körverk, nattklubbskakafonier och hysteriskt gråtande barn.

Det är klart att sågningarna duggade tätt, och buttre Lou Reed skrinlade för alltid planerna på att iscensätta sitt epos live. Ända tills härom året, när opinionen svängt och Berlin etablerat sig som hans kanske allra bästa soloalbum. Då återförenades han med några av albumets musiker, och kompletterade med sina nuvarande musiker, en stråksektion och en stor kör, och i somras mellanlandade hela spektaklet i Globen på sin världsturné.

I konsertfilmen, regisserad av Julian Schnabel och inspelad på St Ann's Warehouse i Brooklyn, och på dess soundtrack (Matador/Playground) får vi uppleva inte bara en Lou Reed i bättre form än på 14 år, när han spelar skivan i kronologisk ordning och adderar några personliga favoriter som extranummer. Vi får faktiskt till och med se honom - håll i dig nu - le en smula när hans senaste sidekick Antony Hegarty tar ton. Med sin undersköna röst sjunger han duett på Candy Says, och det blir pricken över i i en av Lou Reeds mest genomtänkta album på mer än två decennier. En repris, visserligen, men en fantastisk sådan.

(Som du anade av årtal och ursprungspubliceringsplats är den här tävlingen avgjord för läääääänge sedan.