Veronica Maggios balansgång

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2013)

"Tidlöst" och "värdigt" – det är ledorden för Veronica Maggio när hon gör musik. Lika bra fungerar orden för hennes balansgång mellan privat vardagsliv och offentlighet, och mellan självförtroende och osäkerhet.

Veronica Maggio tittar sig lite oroligt omkring.
– Han kanske vill stänga nu? Vad tror du?

Vi är ensamma kvar i den hemtrevliga kinarestaurangen, och ägaren har sjunkit ihop vid ett hörnbord i tröstlös väntan på att de sista lunchgästerna äntligen ska ge sig av. Men eftersom Veronica Maggio är långtifrån fåordig och vi befinner oss mitt i ett resonemang om behovet av – och rätten till – att vara privat i relation till att vara offentlig, får restaurangägaren vackert vänta lite till. 

Handen i fickan fast jag bryr mig är det något otympliga namnet på hennes fjärde skiva, och den knut i bröstet som titeln antyder är en sammanhängande stämning i skivans alla delar. Hela tiden finns en antydan till desperation i både låttempon, crescendobyggen och inte minst texter.

Du ska ha sagt att stämningen på nya skivan kommer ur att du är sårad. Är sårad rätt ordval?
– Inte riktigt. Snarare har jag någon sorts ambition att göra upp med allt. Det var viktigt att rätt sinnesstämning skulle komma fram och att jag inte skulle maskera med ironi eller gömma mig bakom kontraster. Det har jag annars en tendens att göra – jag matchar högklackat med en gammal tischa.

Men Veronica Maggio har inga storslaget sammanhållna tematiska idéer när hon sätter igång med ett nytt album.
– Det är snarare så att jag är sjukt trygg i att något kommer att växa fram. Jag har alltid älskat det vita pappersarket, att börja från noll och se vad som växer fram. Jag märker att samma ton letar sig in i alla scener.

När stämningen väl är etablerad tvivlar hon aldrig på sitt vägval.
– Nej, det finns många andra områden där jag är osäker, men när det gäller ordval, låtenergi och produktion har jag inga tvivel. Jag tillåter mig att låta några centrala begrepp finnas i många texter, och på förra skivan var det mycket "taxi", "hiss" och "hall", så då var det klart. Nu är det mycket "regn" och "parkering".

Fast någon taxi utan skylt finns det fortfarande kvar även i år.
– Jamen, jag åker så okristligt mycket taxi, så det letar sig fortfarande in i mina texter.

Den sortens detaljer är viktiga.
– Medan vi jobbar skriver jag långa listor på detaljer som ska ändras. Ord som ska förstärkas, ljud, arrangemang.

Det är ett metodiskt arbete, och Veronica Maggio är den första att erkänna sin perfektionism.
– I efterarbetet är jag verkligen perfektionist. Men inspelningarna går väldigt mycket på magkänsla. Mina egna tveksamheter och dömanden är ett bra filter.

På samma sätt vill Veronica Maggio styra hur hon avbildas.
– Jag gillar inte att ha för tidstypiska bilder på mina skivor. Min beiga dräkt som finns på en del bilder är en exakt kopia av den dräkt som David Bowie har på sig i videon till D.J. Och på bilden i konvolutet till Satan i gatan sitter jag i samma gröna klänning som Debbie Harry finns på bild i. Eller en kopia av den i alla fall.

Hon njuter när hon ser min djupt imponerade häpenhet, men noggrannheten är inte bara av godo.
– Perfektionismen är en tillgång och ett fängelse. Om man är en kreativ person och det inte blir som man vill gör man förstås allt för att ta sig bort från det oönskade. Då kan jag peta hur länge som helst i saker. 

Med låtar som utspelar sig på Sergels Torg och Trädgården en fredag arbetar Veronica Maggio med markörer som resolut placerar Handen i fickan fast jag bryr mig i en samtidskontext. Annars är hon noga med att undvika tids- och platsmarkörer.
– Jag undviker ord som är dödfödda redan när de skapas. De skämtar med mig om det här i studion, hur jag alltid talar om att saker ska vara "värdiga" och "tidlösa". Jag menar, jag tror förstås inte att mina skivor ska leva i tusen år, men de ska ha förutsättningarna att kunna göra det. Vissa saker undviker jag instinktivt, och jag städar lika mycket bland ljud och sångmanér som i språket. Jag vill verkligen inte waila, när jag gör det blir det bara ointressant i mina öron.

Jag vill fråga i vilken utsträckning den växande publikens förväntningar påverkar henne. Men först måste vi reda ut hur vi ska benämna dem som lyssnar på hennes musik. "Fans" är ett ord hon inte är bekväm med.
– Det är att ställa in sig i artistledet att lägga sig till med sådana ord, och börja tala om "platta" istället för skiva, eller kalla folk för "fans". Jag tycker att det känns von oben. Och att hålla på att rota i statistik om antal lyssningar och sålda skivor känns inte heller bra, det är en Pandoras ask. Ska man verkligen gräva i sådant? Då känns det mycket viktigare och riktigare när man träffar människor som gillar min musik på spelningar och så.

Vi enas om "lyssnare" istället för "fans", och då kan Veronica göra några iakttagelser om vem som gillar hennes musik.
– Texterna känns högst relaterbara, funderar hon. Det gör att många olika gillar musiken. På spelningarna kommer det både morsor med tonårsdöttrar och tatuerade hårdrockare.

Hon har ett beundrarbrev ("maskinskrivet") från Ulf Lundell inramat hemma på väggen, och det tillsammans med den fantastiska tolkning av hennes Inga kläder som Toni Holgersson gjorde förra året gör att poetiska sångare i övre medelåldern verkar vara ett annat starkt publiksegment. Men hon skakar på huvudet när jag frågar om hon lyssnar på Ulf Lundell, och även om hon hört Toni Holgerssons tolkning vet hon inte riktigt vem han är.
– Men det är helt okej att göra covers på mina låtar, och kanske också att ändra något i texten som han väl gjorde med Inga kläder? Skulle någon be mig ändra i min egen låt skulle jag däremot aldrig gå med på det. 

Hennes relation till media är mer ambivalent.
– Jag är så otroligt glad att slippa skvallerpressen, ler hon.

Jag vill ändå påstå att hennes relation till och uppbrott från Oskar Linnros gav rejält eko i sensationslysten press. Bara någon dag innan vi ses har Aftonbladet saxat några bisatser ur en djup och mycket personlig intervju som Tomas Andersson Wij skrivit för Café, och skapat relationsdramafokus där inget drama finns att tillgå. Det suckar Veronica över, men samtidigt rycker hon lite på axlarna.
– Det är inte så mycket jag kan göra åt sådana saker. Men i den mån jag kan försöker jag hålla det till ett minimum.

Ändå är Veronica Maggio relativt öppen med sig själv i relation till media. Hennes parrelationer är som sagt väldokumenterade, liksom hennes föräldraskap och till och med vilket parti hon röstade på i senaste valet (Miljöpartiet, "mest för att försöka stoppa SD").
– När jag gav ut mitt första album var jag så torr och hemlig att klockorna stannade. Jag var tillräckligt gammal för att tänka på vad man borde och inte borde tala om i media. Hade jag varit 18 hade jag nog bara öst på. Och ändå blev det så att varenda gång jag träffade någon avväpnande journalist som lyckades få mig att prata lite kom någon släkting eller vän som jag hade nämnt och kände sig missförstådd.

Idag har hon hittat balansen mellan sin offentliga roll och sin privata.
– Nu drar jag gränsen vid det som är uppenbart. Jag är inte tillsammans med min son Bosses pappa längre. Där stannar jag. Vissa kan tala om sina misstag under ungdomsåren, men det gör inte jag. Det har inte med min musik att göra.

Den där integriteten har Veronica nytta av. Det är ett väldokumenterat faktum att hon skyr kändistillvaron för ett vardagsliv i kollektivtrafik och hemmakvarterens butiker.
– Går jag ut osminkad och i vanlig tischa är det ingen som bryr sig. Jag är bara artisten just i den stunden jag arbetar. Det har hänt att jag träffat någon i en loge, när jag varit uppvarvad och fixad, och sedan stöter ihop med samma person på Ica. Åh nej, kan jag tänka, nu fick du budgetversionen av mig också.

Vi har äntligen låtit lunchrestaurangens tålmodige ägare plocka undan förrättsbuffén och låsa entrédörren, och går runt hörnet för kaffe. S:t Eriksplan är inte hennes hemmakvarter, men hon är likväl hemtam, och när hon visat vägen in på ett smart kafé hälsar innehavaren igenkännande på henne.

– Hej igen!
– Jag var här i förmiddags, faktiskt, ursäktar sig Veronica. De har så gott kaffe.

Det har de onekligen, och på Veronicas förslag sätter vi oss vid ett litet bord på trottoaren. Eftersom hon har fotograferats tidigare på dagen släpar Veronica på en fullproppad Ikeakasse med glittrande kläder, och smink och nu solglasögon som skvallrar om att hon inte är bara en förbipasserande eftermiddagsfikare. Men när bordsgrannen känt igen henne och hälsat får vi sitta ostörda här också, och kan prata mer ingående om hennes nya skiva, där hitpotentialen är påfallande hos stora delar av låtarna. Men Du låtsas som det regnar skiljer sig från resten av skivan. Utan beats, och orkestrerad med rösten naken och längst fram har den ett direkt tilltal till en icke namngiven person, ett "du". Är det den odödliga ballad som Veronica Maggio tidigare talat om att hon drömmer om att skriva?

– Oj. Det vet jag inte. Men för mig är den viktig. Jag hade kommit till New York för att jobba med skivan, och satt på mitt hotell och tittade ut genom panoramafönstret. Det regnade och jag kände mig så otroligt ledsen. För mig fungerar sången som ett maskhål tillbaka till det otroligt sorgsna ögonblicket. Man kan ju undra varför jag vill just dit, men det är skönt att kunna styra det så.

En given hit är Håkan Hellström-duetten Hela huset.
– Från början hade jag tänkt mig den för mig själv, enbart. Men någon sa att texten lät som att Håkan Hellström kunde ha skrivit den. Egentligen tycker jag att det är så otroligt lökigt med duetter, men den här är inte en sådan där man står mitt emot varandra och sjunger "du och jag" till varandras ansikten.

Att få med Håkan Hellström på tåget gick lättare än väntat.
– Det var så sjukt enkelt. Jag vågade inte riktigt ringa, men jag hade fått hans mejladress. Han reagerade blixtsnabbt, enligt honom själv "som en reptil", och svarade direkt. Sedan krånglade saker lite, så han fick lägga på sin sång i Göteborg. Men jag räknar med att vi kan göra den live tillsammans.

Hela huset är möjligen också ett undantag från den dystra karaktären på Handen i fickan fast jag bryr mig, åtminstone i sin upptempo-popighet. Men även i en sådan allsångskick finns ett styng av oro. "Allt är för bra nu", sjunger de, "allting har ett slut".
– Det skulle vara min lyckliga låt, om en lycklig tid. Men på gränsen till perfektion ligger ofullständighet. Den handlar om visionen att ta med bandet till en timmerstuga med piano, höst och rödvin. Men just där när allt känns fullständigt kommer insikten om att det kommer att ta slut. Livet är ju aldrig kontrastlöst.

Har du snott basgången från David Bowies och Queens Under Pressure med flit eller oavsiktligt?
– Hehe, flinar Veronica. Med flit. Det är kul att ibland sno grejer för att se om någon märker det. Det gör jag då och då. Enda gången jag snott oavsiktligt var med riffet i Jag kommer, som är likadant som Reptilia av The Strokes. Hade jag vetat det hade jag…

Veronica stannar tvekande upp, men sedan spricker hon ut i ett stort leende.
– …använt det i alla fall!

Men till skillnad från till exempel Håkan Hellström uppfattar fortfarande många Veronica Maggio som en söt vokalissa snarare än som en stor artist.
– Jag måste fortfarande ta igen att jag inte hade skrivit något på mitt första album Vatten och bröd. Efter det är det en allmän uppfattning att Oskar Linnros "uppfann mig" med Och vinnaren är... och att Christian Walz sedan fortsatte med samma sak på Satan i gatan. Men ibland är det nog bara något jag inbillar mig för att det ingår i min personlighet att ständigt känna att jag har så mycket att bevisa för folk.

Sådant har till exempel Morrissey aldrig behövt fundera över, trots att han inte skrivit en enda melodi i hela sitt liv.
– Har han inte? Hmm. Men det är ju så att jag fortfarande blir beskriven mycket utifrån mitt utseende och hur jag rör mig på scenen när man recenserar mina spelningar, mer än att man talar om musiken eller min sång. Men så ser ju genustänkandet fortfarande ut – en kvinnlig bärare anses inte ge budskapet samma pondus som en man. Det är bara att kolla voiceovers i reklamen, det ska vara män för att ge tyngd. 

Den här gången har hon arbetat tillsammans med artister som Vincent Pontare och Salem al Fakir. Finns det inte risk att man definieras av dem man samarbetar med när man arbetar med folk som har starka egna profiler, undrar jag, och Veronica nickar.
– Jag har dragits till folk som har en egen vision att ställa mina tankar emot. Renodlade producenter innebär mindre motstånd, mindre dragkamp. Det blir mer komplicerat när man jobbar med andra artister. Jag har en tendens att vara lite för trevlig och tillmötesgående, som man har lärt sig som tjej bland väldigt mycket män. Men till slut upphör det där supermysiga, för då markerar jag.

Det var så det planerade fortsatta samarbetet med Christian Walz upphörde.
– Förra gången funkade det för att det som han ville göra gick hand i hand med det som jag ville göra. Men nu hade han en egen idé om vad han ville med min skiva, och den idén stämde dåligt med min egen.Så vår session i New York blev inte det jag hade hoppats på.

Och även om hon och Christian Walz hittade tillbaka till varandra och slutförde en låt till skivan blir det förmodligen ingen fortsättning på listan av samarbeten med högprofilerade musiker.
– Jag är nog lite mer redo att inte samarbeta med någon annan musiker nästa gång. Jag är lite avskräckt. Den här gången kunde jag laborera, och då märker jag att jag inte behöver den sortens partner.

Hon beskriver sig själv som jobbig att samarbeta med.
– Jag skickar långa mejl med mina listor på saker som behöver ändras. "Den och den låten skimrar inte tillräckligt i versen". Jag kräver mycket av den jag samarbetar med. Deras egna idéer ska vara tillräckligt bra, jag har aldrig varit intresserad av att jobba med någon som bara kan tapetsera, jag vill lära mig nytt under tiden också. "Jaha, gör du så", konstaterar jag när jag lutar mig över axeln. Det är precis som Bodil Malmstens bok Så gör jag – Konsten att skriva – jag älskar den och har lärt mig så mycket.

Det är en nyfikenhet som ibland kan leda till missförstånd, men Veronica verkar mer förtjust än besvärad av dem.
– Som många andra i musiken har jag en tendens att härma. Det har hänt att mitt band har sagt om någon låt från förra albumet att "aha, det där är typiskt Markus Krunegård, det måste vara en av hans grejer". Och så är det egentligen min låt, hehe, som jag har gjort efter att jag har jobbat nära Markus.

Texten till Jag lovar utspelar sig på en finlandsbåtsterminal, och i smarta och avskalade Bas gillar hörn tar du pendeltåget till stan och går på en liten bar. Det är inte direkt ett glamoröst popstjärneliv.
– Den är självupplevd. Jag var på väg till Pet Sounds bar, det kan man fatta av texten om man vet att de hade en drink som heter New York New York. Det där är knäppt egentligen. Jag var trött på Stockholm, det var bland annat därför jag åkte till New York för att spela in. Och sedan när jag skulle sätta ihop min skiva blev det så att jag öppnar med en låt som heter Sergels Torg. Min A&R undrade över det, ville jag verkligen…

Veronica avbryter sig mitt i meningen.

– Men Gud, det där besvarar ju inte alls din diskbänksrealismfråga. Förlåt!

Det där balanserandet kännetecknar mycket av Veronica Maggios uppenbarelse. I intervjuer har hon ofta talat om sitt dåliga självförtroende, men den person som nu ägnat ett par timmar åt att tala inte bara om sin musik utan också om sitt föräldraskap, sitt identitetsskapande och sin feminism är inte bara bland de mest reflekterande artister jag mött utan verkar dessutom vara en genomtrygg och stabil person. Hur kan man passa ihop de bilderna?
– Det är dubbelt, nickar Veronica. Jag kan känna en stark övertygelse när det gäller ord, ljud och musik – i de sammanhangen vet jag vilka knappar jag ska trycka på. Men i resten av livet är det inte lika enkelt. Att hantera mina känslor kan vara skitsvårt. Jag kan känna mig bedömd, jag vet att jag strävar för mycket efter bekräftelse – jag inser att jag jagar det. Jag är en sådan person som kan scrolla mig igenom tusen positiva omdömen om mig själv i något forum, och fastna på den enda negativa. "Precis så är det, det här personen har genomskådat mig".

"Försöker vara hård, men alla förstår", sjunger du i Bas gillar hörn. Är det du idag eller som tonåring?
– Det är nog jag idag. Det är sånt där som sitter kvar sedan unga år. Det tar några vuxna år att tvätta bort sådana brister i självkänslan. Det är först nu, när jag har ansvar för en annan person också, som jag känner att jag kan ta beslut för mig själv.

"Jag vill hellre vara bortgjord än att vara ensam", sjunger du.
– Så är det ju inte bara för mig. Man vill hellre få negativ uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet alls. Turnerandet drar fram sådana egenskaper, de sämsta sidorna man har.

Samtidigt kan du ju göra hela den här analysen om dig själv.
– Jamen, jag är ju inte dum. Men jag är självreflekterande bara i perioder, det går inte att sitta hemma och tänka så hela tiden. Då skulle jag snabbt bli neurotisk. 

Handen i fickan fast jag bryr mig (Universal) släpps den 4 oktober. 

Foto: Fredrik Etoall