V-Twin - The Blues Is A Minefield

Domino/MNW
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2002)

Ibland är varken inflytelserika vänner eller spännande förebilder tillräckligt. Stephen Pastel pratar ofta om V-Twin, Stuart Murdoch regisserade deras video och Neil Michael Hagerty ställer gärna upp med lite feedback när det behövs. Jason MacPhail och det ganska lösa kollektiv Glasgowpolare hans V-Twin utgör har fördjupat sig ordentligt i The Pastels, Beat Happening och i synnerhet Bobby Gillespies kompletta diskografi. 

Ändå vill det sig inte alls på bandets riktiga debut. Deras ambition, att blanda elektroniskt och organiskt och att få med så tydliga blinkningar till "rätt" influenser som möjligt, är det inget fel på. Men V-Twin har ingen som helst substans bakom sina effekter. Om någon i bandet till äventyrs kan knåpa ihop en låt får han inget tillfälle till det här. 

Inledningsspåret Call a Meeting är en chockerande usel uppvisning i riffstölder från amerikansk hårdrock, ihoptvingat med ett konstigt trumpetbreak för att bandet ska kunna yra om Pharaoh Sanders i sin pressrelease. Det är så yxigt klichéfyllt och faktiskt klantigt att man häpnar. Helt utan låt är det förmodligen musikhistoriens sämsta förstasingelval. Och så fortsätter det medan V-Twin försöker få oss att associera till New Orleansk swampkänsla, till Neu! och till Grandmaster Flash. Men utan låtar är det enda de lyckas skapa illusionen av ett par feta omusikaliska roddare som testar ljudinställningar och samplingseffekter inför ett pliktskyldigt Primal Scream-gig, medan fanatiska Bobby G-tonårsfans som lyckats smita in skriker sig hesa i sina försök att härma sin idol. 

Delinquency är skivans enda höjdpunkt, och då pratar vi snarare Yding Skovhøj än Kilimanjaro. Även om det är skasamplingen som är behållningen har de faktiskt antydan till en låt här, småcharmig med drag av Cornershop. När de dessutom nämner Dexys Midnight Runners i texten räddar de sitt betyg från en dödskalle. Men om V-Twin vill behålla det betyget nästa termin måste de skriva åtminstone några låtar, och så fort som möjligt sparka killen som pryar på trummor.

Skivrecension
Av Patrik Forshage