Ulf Stureson återvänder hem
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2017)
Foto: Jonas Linngård
Ulf Stureson är en av de många som lämnat sin hemort för att flytta till storstaden. På sitt nya album Alfta förr och nu återvänder han hem, geografiskt och psykologiskt.
Ingen är mer personlig i sina texter än Ulf Sturesson, och ändå har han en märklig förmåga att gripa tag om sina lyssnare. När tidskriften Sonic listade de 100 bästa svenska albumen någonsin fanns Ulf Sturesons debut I overkligheten med, med sina bråddjupa sånger om hans avlidna syster och bror. Hans tredje album Allt jag ville säja bar på egna armar undertecknad genom en svår skilsmässa, och på samma sätt har han som ingen annan fortsatt att drabba, komma nära och bli nödvändig för sin publik.
– Jag har ju alltid lyssnat på låtskrivare som är väldigt utlämnande, nickar Ulf Sturesson. John Lennons första soloplatta, Robert Forster som alltid skrev om sig själv, och Peter Perrett - sådana där filurer som skriver ogarderat.
Titeln till hans nya album är identisk med de hembygdsböcker som Ulf Sturesons farfar publicerade 1961, samma år som Ulf Stureson föddes.
– När jag såg de sambanden tänkte jag att den titeln tar vi, rakt av. Lite som en homage till hela historien. Men farfars bok handlar bara om byn, inte det privata, och jag gör ju precis tvärtom.
Ulf Sturesons Alfta förr och nu är ingen hembygdsskildring.
– Den handlar om mitt liv. Och jag bodde ju i Alfta tills jag var 17 eller 18 iallafall.
På den tiden ville Ulf Stureson inget hellre än att fly. I Glad och lycklig sjunger han att först vill man bara bort. Sedan vill vissa hem.
– Jo, verkligen, den låten handlar om en rastlös själ. "Var händer allt det där spännande som man läser om i musiktidningarna?" Som lantis har man ju något större att längta efter.
Ulf Stureson flyttade till Bollnäs för punken med Traste och Superstararna och vidare med Traste Lindéns Kvintett, och sedan vidare till Stockholm och tre soloalbum innan han tog en paus från musiken.
Med civilt jobb, föräldraskap och dagishämtande istället för musikerliv under de senaste tio åren har Ulf Stureson sakta hittat tillbaka till Alfta och till det skogsbruk han outtalat hela tiden förväntades ta över efter sina familjemedlemmar.
– Det har blivit mer och mer, gradvis. Det är ju rötterna.
Men det är inte bara nostalgi som lockar, utan minst lika mycket den utveckling som pågår i Ulf Sturesons hembygd.
– Jag tycker att det är fantastiskt nu att det börjar komma in människor från andra länder, och att det händer saker i byn. Det har kommit mer. Frisören som jag alltid klippte mig hos , "Kurt klipper kort", när han skulle gå i pension så hade han träffat en frisör från Syrien som blev hans lärling och sedan tog över salongen.
Men det finns en baksida också.
– Idioterna finns ju kvar. Jag har ju gått i skolan där och vet också hur fruktansvärt jävla megarasistiskt och manschauvinistiskt det kan vara.
Ulf berättar en historia om hur någon han kände igen från sin skoltid ramlar in på pizzerian och vräker ur sig rasistiska dumheter också om dem som driver pizzerian.
– Det var ju sådana människor som regerade när jag gick i skolan, och som fick mig att vilja fly bort från Alfta. Jag minns min allra första skoldag, då blev jag upptryckt mot ett staket och påpucklad. Jag fattade inget, vad är det som händer? Man fick inte sticka ut. Men det var ju någon slags hatkärlek, för man ville ju hänga med dem samtidigt, annars fanns bara det kristna gänget, och de var ju inget kul. Men det här gänget kunde närsomhelst vända, och attackera i flock.
Det positiva överväger ändå, och Alfta förr och nu är väldigt mycket en lokal produkt.
– Jag började ju känna mer och mer att allt skulle vara närproducerat. Bandet är från grannbyn, och dem hade jag ju spelat med innan. Så då ville jag spela in där, och ha en fotograf därifrån, så långt det var möjligt.