Ty Segall, Slaktkyrkan 18 aug 2024

Kontrasten är fullständig. Ty Segall brukar ju vara den som röjer. Med Micael Cronin i bandet finns det inga kraftfullare fuzzdränkta gitarrexcesser på den här sidan Blue Öyster Cult och tidiga Funkadelic. Det brukar dra iväg i gitarrsolon, det brukar crowdsurfas, det brukar tinnitustestas.

Men inte ikväll. Ikväll har han inget band, inga staplar av förstärkare, inga elektriska instrument. Ensam på en naken scen och klädd precis som sin publik, i svarta jeans och den sortens lite för stora coola tischa som bäraren är väldigt nöjd med - skivetiketten Vertigo, i Ty Segalls fall - står han och plirar mot ljuset från några spotlights. Hans enda sällskap på scenen är hans svårstämda gamla akustiska gitarr och en rökmaskin (som han bestämt betackar sig för efter bara en halv låt).

Ty Segall live brukar vara en orgie i utlevelse, men ikväll handlar allt om inlevelse. Och om sångerna.

Särskilt eftersom Ty Segall med akustisk gitarr är allt annat än din ordinäre lägereldstrubadur som rättframt hamrar vispopackord. Några gånger skojar han och spelar ett fragment från en gammal Nirvana- eller Neil Young-dänga, och så flinar han belåtet och återvänder till sitt eget. Precis som när han spelar elektriskt är han ständigt sökande efter dynamik, och det gör att han ibland spelar så tyst att det knappt hörs alls och ibland raka motsatsen, att han skiftar tempo och intensitet, att han knäpper på gitarrträet och på mikrofonen och att han får frenetiska utbrott.

Hans snabbt växande låtkatalog rymmer ju oändliga möjligheter i massor av riktningar, men ikväll är det sammanhållet i stil oberoende av varifrån låtarna är hämtade och hur de låtit i studio. Det går att ana påverkan från Ty Segalls husgud Marc Bolans unga akustiska hippieår, och även om det finns psykedeliska och kraftfulla anslag gör Ty Segall det hela tiden på ett stilla och finstämt sätt.

Den nakna kontexten och intimiteten - och måhända allsångstendenserna som flera gånger uppstår spontant - gör något med Ty Segalls humör. Han kommer närmare. Han ler.

- Den här handlar om min fru, introducerar han fina Queen Lullabye. Många av mina låtar handlar om henne. Jag brukar inte berätta vad mina låtar handlar om, men den här handlar om henne.

Nej, han brukar inte vara så utlämnande, och i sanningens namn är det väl inga stora sensationer han avslöjar den här kvällen heller. "There's a problem in my brain" upprepar han i spretiga You're the Doctor, och fastslår sedan att den sången handlar om honom själv.

Ordinarie set avslutas med favoriten Orange Color Queen, och sedan krävs inte mycket övertalning innan Ty Segall kommer inlommande för två extranummer. När han så avslutar definitivt med fina My Lady's on Fire kan han ta några steg tillbaka och låta publiken runda av sången på egen hand. För även om det brukar vara den explosiva utlevelsen som slår emot oss på en Ty Segall-konsert så är essensen alltid hans innerliga låtar och unika genialitet. Det låter sig översättas även till ett så avskalat format som ikväll.