Toni Holgersson & Dante - Fadern, sonen och den heliga subtiliteten

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2012)

Toni Holgersson är tillbaka med den varmaste och mest innerliga vuxensoul man kan föreställa sig, och det är delvis hans son Dante Kinnunens förtjänst. Nöjesguiden åt lunch med dem för att få veta hur samarbetet mellan far och son fungerar.

Sedan Toni Holgersson kommit på fötter i livet och sedan han och hans son Dante Kinnunen började göra musik tillsammans för snart tre år sedan ses de flera gånger i veckan. Ändå är värmen påtaglig i den kram de ger varandra när vi sammanstrålar på en av stans sommarrestauranger för att tala om Tonis nya skiva Sentimentalsjukhuset. Det är den andra skivan i följd där Dante fungerat som producent för sin far, och det kan mycket väl vara Toni Holgerssons bästa skiva någonsin. Men Toni är nervös. 

– Jag är dömd till jourtjänst tills skivan tas emot av kritiker och publik. Man brukar läsa att artister säger att det inte spelar någon roll vad kritikerna tycker, men det är gallimatias. Det finns ju alltid en rädsla att man ska få bära ett fiasko på ryggen. Det är å andra sidan en väldigt skön känsla när man hör att andra hittar något som är viktigt för dem i min musik.

Med sin subtila och avskalade vuxensoul, inte långt från Prefab Sprout, John Martyn eller Jackie Leven, är risken för fiasko obefintlig. Och den intima stämningen är till stora delar Dantes förtjänst, myser Toni. 

– Man hör alltid musiker tala om att deras nästa skiva ska bli naknare, och plötsligt har jag hamnat där. Dante brukar säga att om man hör ett pålägg i huvudet behöver man inte lägga på det, då hör lyssnarna det ändå. När vi försökte lägga på någonting förlorade musiken något annat istället, så vi struntade i det. "Spela mindre" säger Dante hela tiden. 

Dante och Toni är rörande överens om att deras sätt att arbeta tillsammans är rätt friktionsfritt.

– Du jobbar ju för att fullfölja min vision, Dante, fast genom ditt filter. 

– Vi styr tillsammans, bekräftar Dante. Jag är rätt petig när jag jobbar. Det kan bero på att jag faktiskt inte gillar så mycket ny musik, egentligen, och då måste det jag gör verkligen funka för mig. 

Men det måste ändå uppstå stunder av irritation mellan er. Hur klarar ni att balansera en professionell relation med en far-och-son-relation? Blir ni aldrig ovänner?

– Ett av mina jobb är att säga ja eller nej till olika tankar som Toni har. 

Och när du säger nej?

– Då får du försöka övertyga mig, skrattar Dante och tittar lite retfullt på sin pappa. 

Toni nickar. 

– Vi tycker ganska lika, och när vi inte gör det så leder det till att skivan blir bättre. 

Så det var alltså enbart en dans på rosor?

– Nja, tvekar Toni. Jag kunde bli lite stressad ibland – Dante har ju så mycket på gång hela tiden. 

– Det kanske inte alltid var de gladaste minerna, småler Dante. 

– Jag jobbar väldigt mycket genom trial and error. Så jag gick och funderade, och så skickade jag iväg ett sms till Dante. Det kunde kanske bli sådär åtta sms om dagen. 

– Jag slutade svara, skrattar Dante. Du kommunicerar ju mest med dig själv egentligen med dina sms. 

– Men jag tror faktiskt att det är en fördel att jobba pappa och barn, funderar Toni. Jag kanske skulle ha blivit lack på någon annan för en del grejor, men med Dante går det ju inte. 

– Äh, jag tycker att det är ganska okomplicerat att jobba ihop faktiskt, bestämmer Dante.

Inför intervjun har jag fått den typen av instruktioner som man ibland kan få inför möten internationella superstjärnor. Enbart skivan ska vi prata om, inte den berg-och-dalbana med perioder av droger och hemlöshet som alldeles för länge var Tonis liv.

– Äsch, det är mer för att det där är så uttjatat nu. 

Men det är förhållningsorder som är svåra att hålla sig till, eftersom flera av texterna på Sentimentalsjukhuset är väldigt privata. Cigarett i handen till exempel är en sång om en närståendes plötsliga död. 

– Jo. Det är min ingång, jag kan inte sjunga texter som inte klingar mot mitt liv. Och det är klart att man blir påverkad när någon nära dör. 

Även de covers Toni Holgersson spelat in, av Fred Neil, Ronny Carlsson och allra starkast Charlie Engstrand (mäktiga Allting faller) ger samma personliga intryck. Från början var planen att göra en coverskiva. 

– Jag hade ett gäng låtar ur gubbträsket som jag tänkt spela in, av Lundell och Ola Magnell och sådana, men det är ju inte precis Dantes musik. 

– Det fanns en massa låtar på listan, och vi valde bort tillsammans, bekräftar Dante.

– Men även om jag kan lyssna på förslag och till och med testa väljer jag till slut ändå enväldigt. Och det där med att återsjunga min tradition kanske är något jag ändå ska göra någon gång, men det är en helt annan skiva är Sentimentalsjukhuset, konstaterar Toni.

Den mest överraskande låten är istället en innerlig tolkning av Veronica Maggios Inga kläder. Det är kanske inte ett namn man annars spontant associerar Toni Holgersson med. 

– Den blev en vattendelare. När jag tog med den kunde jag sortera bort låtar av till exempel Lundell och annat som kändes uppenbart. Jag hade hört den med henne och tyckte den var extremt intelligent, på gränsen till elak. Men sedan var jag på en konsert i Allhelgonakyrkan, och där var det en kille som sjöng den ur ett manligt perspektiv. Jag kan inte för mitt liv minnas vad han hette, men det var genom hans tolkning som jag förstod att jag kunde göra den själv. 

När Toni slinker iväg för en cigarett frågar jag Dante om kvällstidningscitatet att hans pappas missbruk mer än den musikaliska karriären bidragit till att Dante själv landade i musiken. 

– Jag har ju aldrig sett pappa som artist i första hand. Att växa upp med en missbrukande pappa har påverkat mig mycket mer. Samtidigt har hans yrke ju gjort att jag tidigt fattade att det går att spela musik på heltid. 

I Svärmar av fåglar sjunger ni tillsammans.

– Den låten har en ganska märklig tillkomst. Jag hade försökt översätta en låt av Emmylou Harris, men det funkade inte. Istället växte det fram något eget, som jag gick och smakade på länge. Så kom jag att tänka på en grej i en låt som Dante skrev för väldigt, väldigt länge sedan...

– När jag var 15–16 år någonting, skjuter Dante in.

– ... och så testade jag min låt mot hans harmonier, och det funkade perfekt. Så småningom kom jag på att Dante borde sjunga ett parti i låten också. 

– Det var ganska jobbigt, nickar Dante. Jag hade aldrig förut sjungit på svenska, så jag fick försöka hitta en svenskspråkig sångröst. Men det blev rätt bra.

Dantes egen skiva skulle få en snar release, lovade han när Nöjesguiden pratade med honom i våras. Så blev det inte. 

– Det har gått så många vändor, men nu har jag börjat hitta hem. Jag har ingen brådska längre, det kommer när det kommer. Från början gick det så snabbt, jag gjorde Next to You och fick massor med uppmärksamhet. Sedan dess har jag försökt lära mig skriva låtar, mest.
Men skivan är ändå på gång, så sakteliga.

– Nu jobbar jag med Björn Yttling, och vill försöka hitta någon bortglömd soulsångare att jobba med. Det tog kanske ett år att hitta fram till att det var det jag ville.

Och tillsammans med pappa blir det åtminstone en ytterligare skiva, åtminstone om Toni får bestämma. 

– Jag har hela tiden tänkt mig någon sorts trilogi tillsammans, och med de här musikerna.

Sentimentalsjukhuset (Amigo/Cosmos) släpps den 19 september.