Tom Waits – Alice / Blood Money

Anti-/MNW
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2002)

Två parallella skivor som släpps samma dag. Andra har försökt och gått under på kuppen, men vi vet ju redan att Tom Waits inte är som någon annan. Där Guns'N'Roses och Bruce Springsteen med mer eller mindre utvecklad hybris har varit oförmögna att redigera sitt material och åstadkommit svulstiga mastodontverk som inte ens fanatikerna orkade ta sig igenom i ett sträck - om än alls - finns det all anledning att tro att Tom Waits har andra orsaker till ett sådant påhitt. Det finns gemensamma drag för Alice och Blood Money. Musikerna är huvudsakligen desamma, och båda skivorna är baserade på musik Tom Waits och hans hustru gjort till regissören Robert Wilson. Alice är skapad för en avantgarde-opera i Hamburg, och Blood Money för Köpenhamnsuppsättningen av Woyzeck härom året. Men någonstans i de trakterna upphör likheterna mellan de båda skivorna.

När Tom Waits träffade sin blivande fru Kathleen Brennan 1980 uppfann de snabbt vilseleken som tidsfördriv, för nya intryck och för att upprätthålla spänning i vardagen. De tog promenader och svängde av på okända gator ända tills de kommit vilse. Numera gör de samma sak i den musik de skapar tillsammans. Välkända kvarter, gatlyktor och vägskyltar, spontana svängar till dess att kvarteren inte längre var hemtama. Ibland hittar paret vackra och lugnande omgivningar, som större delen av Alice, men ibland är kvarteren lika hemska och skräckinjagande som Blood Money. Upplevelsen är alltid lika stark. Alice är löst baserad på Lewis Carrolls långt ifrån sunda fixering vid flickan Alice, som han skrev Alice i underlandet till. Den är fylld av "vuxna sånger för barn, eller möjligen barnsånger för vuxna", som Tom Waits grubblar. Med tramporglar, piano och stråksektioner sjunger Tom Waits med sin skrovliga stämma några av sina allra vackraste jazzballader som Flowers Grave och Everything You Can Think. Det är melankoliskt och lågmält, även om det finns moucher i form av stompiga engelsk/tyska Kommine Zo Spat och We're All Mad Here med bassaxofon och marimba, eller fyllesnubblande Reeperbahn.

På Blood Money arbetar Tom Waits enbart med sådana stämningar. Själv beskriver han musiken som "Tin Pan Alley möter Weimarrepubliken". Likt en ännu mörkare, kraftfullare och bångstyrigare Bone Machine snubblar Tom Waits omkring i en cabaretmiljö fylld av svartsjuka och ilska. Kurt Weill i sin himmel och Boojwah Kids på jorden ler förnöjt när Tom Waits letar fram ett unikt tordönsinstrument från någon gammal cirkus för att matcha skenande trumpeter och basklarinetter. Även om det även här finns stillsammare ögonblick kan du inte vänta dig någon lisa på Blood Money. Gud är på tjänsteärende och inte har tid att lyssna på dina böner. Tom Waits visar upp två sidor av människans psyke. Du kan försöka undvika den ena eller den andra, men då kommer du aldrig att bli annat än halv.