David Poe – The Late Album

Edel/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2003)

David Poe är en allvarlig blond man från New York, med skäggstubb, akustisk gitarr och en stabil uppsättning intellektuella popsånger. Childbearing, till exempel, är driven rytmisk pop med snyggt sax-arr och en tvärflöjt som får Dungen att drägla avundsjukt. Men oftast är det allvarligare än så. "If you can hear this I am alive" sjunger David Poe i dystra The Late Song (Je Ne Suis Pas Mort). Han har en röst som ligger nära Jeff Buckleys skönsång, utan den storslagna dramatik som präglade Grace men med betydligt fler grubblerier kring livet och döden.

Deathwatch for a Living Legend, om branschens försök att suga ur de sista kronorna ur den dödsjuka åldrade countrysångaren genom att tvinga upp honom på en pall i Madison Square Garden, öser på fint. Men det borde den göra, uppbackad som den är av både Jayhawks och legenden Al Perkins pedal steel. När skivan avslutas med en andra version av The Drifter, nu med tilläggsparentesen "(quietly)" börjar saker falla på plats. Det är den "nya" akustiska vågen som har nått USA nu, två år för sent, och kan han inte vara Jeff Buckley så vill David Poe åtminstone vara Art Garfunkel. Det brukar betyda skicklig och stämningsfull. Och inte så lite tråkig.

Skivrecension