Tom Petty – Highway Companion

American/Warner
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2006.)

När Tom Petty firar 30-årsjubileum som skivartist gör han det utan sina ständiga uppbackare The Heartbreakers. Istället återvänder han Jeff Lynnes trygga famn, och därmed åtminstone delvis också till den blankpolerade spröda rootspop paret åstadkom på Tom Pettys solodebut Full Moon Fever. 

I Traveling Wilburys blev de båda (relativa) ungdomarna stående med gapande och stammande munnar i närvaro av Deras Kungliga Högheter Dylan, Harrison och Orbison, men annars har de en förmåga att ta fram det bästa hos varandra. Jeff Lynne kombinerar sina storvulna produktionsambitioner med en vek och allt annat än machoimponerande uppenbarelse, och det ger gitarrernas lager av jingeljangel en klar sprödhet som passar Tom Pettys enkla popsånger med rock-längtan perfekt. 

"No difference between a hit or miss" påstår han i Flirting with Time, men det vet han förstås att det inte är sant. Annars hade 55-årige Tom Petty aldrig snott ihop en så oförskämt insmickrande upptempomelodi och därmed en given pophit för amerikansk radio och familjeallsång i bilen. Highway companion, som sagt. Big Weekends smarta countrypop och Down South är nästan lika självklara, inte bara för att Tom Petty skrivit 13 låtar med den senare titeln tidigare, och Jack låter lite överraskande inspirerad av The Whos vimsigare ögonblick. I Ankle Deep ger Tom Petty oss en antydan om hur Bob Dylan hade kunnat låta om han varit en munter charmknutte med smak för akustisk pop. 

Ibland går det på tomgång, som i det oförklarligt trötta inledande ZZ Top-gunget som inleder skivan, och för att kunna Turn This Car Around måste han först få igång skrället. Men någon skavank får man räkna med när man börjar bli till åren kommen. Tom Pettys gubbpop rör sig kanske en aning långsammare än förr, men besitter fortfarande sin ungdoms vigör i refrängen. Då kan det vara värt att lederna känns lite stela imorgon.

Skivrecension