The Waterboys - Life, Death and Dennis Hopper

Sun/Border

BETYG: 4 av 6

Jag är inte den som är den när det gäller temaalbum. Rätt utförda kan de vara fantastiskt underhållande, titta bara Luke Haines långa serie av tematiskt utformade skivor om brittisk wrestling, om postapokalyptiska tunnelsystem eller om en Mark E Smith-imitatörs vådliga husvagnssemester, för att nämna några bland många briljanta.

Även Mike Scott har under årtiondena ofta låtit tematik styra sitt skapande, från början kopplad till den geografiska plats han valde att kalla sitt hem (Skottland, Dublin, New York), och senare kopplade till kulturförebilder som på An Appointment with Mr Yeats. Här bygger han en komplett audio-dokumentär om Dennis Hoppers liv och verk, lite som när Lou Reed och John Cale i sitt samarbete Songs for Drella berättade sin historia om Andy Warhol, en annan mytologiserad amerikansk kulturikon.

Problemet är ambitionsnivån. För Mike Scott vill verkligen täcka in hela biografin och alla olika uttryck, och med en så oerhört spretig person som Dennis Hopper som motiv vill inte det säga lite. För det har Mike Scott verkligen nyttjat sin Rolodex, och gästlistan här är minst sagt tung. Steve Eaqrle sjunger lead i den strålande inledningen Kansas om Hoppers bakgrund och tonår, och i den dramatiska pianoballaden Letter from An Unknown Girlfriend är Fiona Apple huvudperson.  Mike Scott har till och med engagerat självaste Bruce Springsteen för ett berätta en liten historia i slutet av suggestiva Ten Years Gone, för att nämna gräddan av de inbjudna. Och faktum är att just dessa samarbeten faktiskt funkar allra bäst, i Steve Earles fall helt och hållet tack vare Steve Earle men i de övriga kanske för att gästerna får Mike Scott att fokusera extra.

Här finns fler strålande The Waterboys-låtar, högt där uppe bland bandets bästa. Den stilla västkustballaden Blues for Terry Southern till exempel, den snygga balladen I Don't Know How I Made It och countryballaden Golf, They Say om Willie Nelsons golfande med Hopper (!). Live in the Moment, Baby är ett snyggare försök att integrera inklippta dokumentära citat i en intensiv rocklåt, men det är i den sortens oerhörda ambition att skildra ALLT som Mike Scott lika ofta trampar rätt eller helt snett.

Här finns en fin sång om den unge Dennis Hoppers relation faktiskt just till Andy Warhol i subtila Andy (A Guy Like You), och en slarvigt stökig låt om hans obehagliga rollfigur i Blue Velvet i allt annat än subtila Frank (Let's Fuck). En hel del är långsökt och stolpigt konstruerat för att berätta något kapitel biografin, relativt lyckat i 60-talspsykedeliska The Tourist, avsevärt sämre i jazzpastischen Hollywood '55, och Freakout at the Mud Palaces hårdprocessade disco och direkt pinsamma i hiphopantydningarna i avslutande Aftermath.

Här finns radioreklam för Easy Rider, ett reportage från inspelningen av dömda The Last Movie och ett sentimentalt musikerrabblande Monterey-minne i ständiga interludes avsedda som tids- och kulturmarkörer. De är underhållande vid en första intensivlyssning, men tro mig, de förtar skivans musikaliska värde vid upprepade lyssningar. På samma sätt är det med fem korta sånger för Hoppers fem korta äktenskap, från Brook Hayward via The Mamas & The Papas-Michelle Phillips till Victoria Duffy, utan mål eller annan mening än att bidra till den heltäckande skildringen.

Att nästan inget på skivan är längre än tre minuter får alltså ses som välsignelse avseende hälften av materialet och som en förbannelse avseende resten. Som musikal skulle hela rasket vara intressant, men för den musikaliska upplevelsen hade det varit härligt att slippa allt dokumentärt bråte. Tyvärr är det nog snarare i andra riktningen - mot en ännu mer omfattande utgåva - som Mike Scott är på väg i den specialversion som utlovats om två veckor på Record Store Day. Själv hade jag jag gärna betalat uppskruvade RSD-priser för en slimmad version istället - den hade fått högre betyg än detta monument.

Av Patrik Forshage

4 april 2025

Skivrecension