The Soundtrack of Our Lives - När Ebbot vek ner sig

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2011)

Med Golden Greats No. 1 i slutet av förra året sammanfattade The Soundtrack of Our Lives sin historia so far. Inför utlandslanseringen av samlingen ringde Nöjesguiden upp Ebbot för att få veta hur han kunde gå med på något som "luktar loser lång väg".

Senast Nöjesguiden satt ned för ett samtal med The Soundtrack of Our Lives, för två år sedan, var Ebbot ordentligt negativ till tanken på samlingsalbum. "Skivbolaget ville till och med att vi skulle ge ut en Best of. Hur hemskt hade inte det varit? Sådant luktar loser lång väg", slog han fast den gången. 

-- Eh. Jo. Men samtidigt… Äh, vafan, jag vek ner mig nu. Men. Å andra sidan var det första Rolling Stones jag lyssnade på samlingsalbum, så man kan inte vara så kategorisk. Men jag ska inte lägga så mycket energi på den diskussionen. 

Nu blev det ändå ett samlingsalbum, i Sverige precis lagom till julhandeln. 

-- Haha, jo, det är väl skivbolagens halmstrå kan jag tänka. Det känns ju väldigt tajmat. Och så kanske man kan betrakta den som någon slags märklig pensionsförsäkring. 

Inte ett delbokslut då?

-- Man vet aldrig. Vi kommer att fortsätta med The Soundtrack of Our Lives så länge vi inte suger, vi har hållit på så länge att vi för länge sedan har gått över gränsen för när man borde sluta. 

Innebär det 15 år till?

-- Jag kan inte svara på det. Vi kommer aldrig att göra som Rolling Stones och ge upp det konstnärliga. 

Vad ligger bakom valet av låtar till samlingen?

-- Det är jobbigt, för det blev en sorts konstig kompromiss mellan våra favoriter och skivbolagets. Som ett udda blandband, eller som ett collage. Det går inte att kalla det Greatest Hits i alla fall. Vi bestämde oss för att skippa skivornas öppningslåtar, och att satsa på låtar som är mer typiska för singelformatet. Instant Repeater 99 är längsta låten. 

 Från början betraktades The Soundtrack of Our Lives som en fortsättning på det avsevärt mer betydelsefulla Union Carbide Productions. Men ganska snart slog tyngpunkten över och The Union Carbide Productions uppfattades snarare som avstampet mot något större och viktigare. Minns Ebbot exakt när brytpunkten inträffade?

-- Inte riktigt. Jag var jävligt besviken på slutet av Union Carbide Productions, vårt sista album blev inte helhjärtat. Så idén om The Soundtrack of Our Lives fanns där, till och med omslaget till första skivan var klart långt innan skivan fanns. 

På tal om återblickar och samlingar, vart tog den där stora Union Carbide Productions-boxen som utlovades för ett par år sedan vägen?

-- Lustigt att du frågar, Martin Kann sitter faktiskt och jobbar med omslaget till den boxen as we speak. Men det är en märklig röra att tänka tillbaka på det förflutna med Union Carbide Productions och The Soundtrack of Our Lives, det var helt klart en annan plats i världen. 

Märkligt, säger du. Menar du att det är jobbigt att titta tillbaka?

-- Inte alls. Energin från det finns kvar och påverkar fortfarande. Tvärtom faktiskt. 80-talet var någon slags tidigt 60-tal, på många sätt. Inom musiken gjorde man som då och försökte döda rockenrollen. Det är skönt att få ha varit ett svin just på den tiden. 

 Foto: Paul Slattery