The National - Boxer

Beggars Banquet/Playground

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2007)

En verklig sommarskiva. För den som tänker tillbringa sommaren under täcket med telefonen avstängd, bakom neddragna persienner och med sönderslagna speglar. 

Runt New York-bandet The National är mörkret kompakt. I sina intensiva popsånger i moll, med en hel palett orkesterdetaljer, använder Matt Berninger en röst vars närmaste släkting är Tindersticks-Stuart Staples för att beskriva en tillvaro som inte erbjuder många ljusglimtar. 

Allt han älskar är förlorat, hans vänner hälsar inte när de möts, och han har svårt att överhuvudtaget koncentrera sig. De solstrimmor som ändå tränger in, i form av en försiktigt positiv trumpet eller antydan till ett muntert dragspel, drunknar snabbt i pukmuller och ödsliga pianon, och de enda simhoppen The National kommer att ägna sig åt den här sommaren sker från balkongen och rakt ut. 

Men hur gärna du än vill ha en sommar av sol, bad och drinkar kommer du inte att kunna stå emot skönheten i The Nationals sånger. Deras förra album Alligator var svåröverträffad i sitt sätt att göra pop av Leonard Cohen, F. Scott Fitzgerald och Raymond Carver, och The boxer är kanske inte lika omedelbar. Men ge den en vecka under täcket och du kommer aldrig att vilja stiga upp igen.