The National - Rome

4AD/Playground

BETYG 3 av 6

"You have to see them in concert", trumpetar pressreleasen, och det är lätt att skriva under på. Jag har sett dem på stora scener i Sverige och i Boston, och dessutom i en trång liten radiostudio på Manhattan, och i alla olika sammanhang har det varit minst sagt extraordinärt. På skiva är The National bland de bästa banden i världen, och live är de ytterligare ett par klasser bättre.

Men en ljudupptagning på skiva av en omtumlande liveupplevelse är tyvärr inte nödvändigtvis en lika omtumlande upplevelse. I den autentiska livesituationen kompenseras frånvaron av studioinspelningarnas dynamik och nyanseringar av den fysiska närvaron - känslan av att befinna sig nära bandet, just där musiken skapas, av ljudvolymen och upplevelsen av hur basljuden påverkar kroppen, av det visuella, för att inte tala om av känslan av gemenskap med en hel massa andra människor i upplevelsen.

Men den här inspelade liveupplevelsen förmedlar ingen av de dimensionerna. Suggestionen som The National arbetar upp live tar sig helt enkelt inte igenom skivformatet, och ofta blir det istället för svällande, för muskulöst, för mycket arena. Gamla mästerverk som Fake Empire och Mr. November blandas med svällande versioner av nyare favoriter som Eucalyptus och New Order T-Shirt, och med mer än 100 minuters speltid och 21 spår från bandets alla faser borde det kunna vara omväxlande och omtumlande. Men det blir faktiskt snarare platt och så småningom enahanda.

Som The National och deras publik har kommit överens framförs avslutande Vanderlyle Crybaby Geeks som allsång. För den som är på plats är det en stund som får hårstrån att resa sig, men när man hör det på avstånd imponerar det och framkallar ett småleende, som mest. Lite som hela det här livealbumet, faktiskt.

Lyssna en gång om du vill, för att känna avundsjukan med alla dem som var på plats på en spelning i Rom som uppebart var betydelsefull för de närvarande, både band och publik. Använd det som motivator att lyssna ikapp dina eventuella luckor bland bandets studioalbum, och framför allt för att inte riskera att missa nästa chans att se The National live. Du måste se dem live. Men du måste inte höra deras livealbum.

Av Patrik Forshage

13 december 2024

Skivrecension