The Jesus Lizard - Rack

Ipecac

BETYG 4 av 6

För män i övre medelåldern är den där bröllopssketchen från Saturday Night Live 2010 höjden av igenkänningshumor. Jag talar förstås om sketchen där brudens far (Fred Armisen) vill hylla sin dotter på bröllopsmiddagen genom att återförena sitt gamla band. Så tar sig alltså pappan och hans lika stiligt klädda medelålders vänner i det gamla punkbandet Crisis of Conformity, med en grånad Dave Grohl på trummor, an sin gamla favorit Fistfight in the Parking Lot, och hinner slå sönder en vinflaska mot huvudet, välta alla festdukade bord och till slut hoppa rätt in i bröllopstårtan.

Exakt så känns det att lyssna på The Jesus Lizards första album på mer än 25. På den tiden röjde Chicagobandet bland annat på splitsinglar med Nirvana, men var mer utpräglat posthardcore än grunge. Nu tar de vid precis där de slutade, som om de unga arga rebeller och inte 50-åriga gentlemen med civila karriärer. De tar avstamp i Stooges och hardcore, och om prostatan ger sig tillkänna eller basen känns tyngre än den gjorde på den tiden är det inget som låter dem påverkas i ilska eller attack. Det är mest övertygande i urladdningar som Grind, där det faktiskt också finns utrymme för nyanser, och att de då och då behöver sänka både tempo och volym är både förståeligt och faktiskt ganska trivsamt. 

Patrik Forshage

17 september 2024