The Je Ne Sais Quoi: Almost Famous

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2007)

Det har slutat regna, och värmen får fukten att ånga från trottoaren. När vi svänger runt hörnet stöter vi på några gamla vänner. De är sig precis lika. Men ändå inte.

Nämen. The Je Ne Sais Quoi. Det var länge sen. Hur är läget?

— Ohoi! Två tummar upp! Det är sommar, så vi tar det lite halvlugnt och laddar inför hösten, när nya skivan kommer.

Hela gänget är med. Där är CMG och JZI, båda sång, gitarr och keyboards, FAG med synthar, effekter och percussion. Där är JRG med sin bas och sin röst, och där är JMZ med sina trummor. Och så förstås den eviga följeslagaren FAG med sina synthar, sina effekter och sina percussion. För två och ett halvt år sen släpptes deras pigga debutalbum, men nu verkar The Je Ne Sais Quois ännu piggare. De plirar mot solen och ser pilemariska ut. 

Ni har förändrats. Har ni gått ner i vikt, eller är det bara frisyren?

— Nytt hår kommer ju ut hela tiden, och möjligtvis har vi omfördelat några kilon mellan oss. Musiken däremot har nog förändrats mer än både hår och hull. Vi gjorde i och för sig precis som vi brukar, och gör låtar av allt som kommer ur våra händer när de håller i instrument. Men förr blev det ett härligt stök kryddat med funkiga prylar, och den här gången blev det mer funkiga prylar kryddat med stök. FAG har dessutom blivit en fast medlem, och han ringlar underbar elektronik över allt vi gör.

Hur står det till med familjen?

— Jotack, en brokig skara som alltid. Vi är fastighetskattbetalande villaägare, illegalt källarrumsboende, nyblivna föräldrar, sammanboende i relationer oss emellan. Saker omkring oss förändras, men bandet består.

Och de äldre släktingarna?

— Om du menar Red Hot Chili Peppers så känns det ibland som om vi har mer gemensamt med dem än vi vågar inse, haha. Kan behålla en hemlis? En bandmedlem har en RHCP-logga tatuerad! Den gjordes 1989, så det får väl symbolisera att vi gillar bara RHPC från albumet Mother's Milk och bakåt. Annars har vi tagit intryck av B-52's kantiga driv, Herbie Hancocks synthar, Blonde Redheads melankoli och Queens stämsång och vokalharmonier.

Slapbasen och vocodern mår bra?

— Oss emellan så är det ju inte riktig slapbas som spelas, fast det kan verkligen låta så. Det handlar nog snarare om hårda plektrum och en vilja att offra bas-strängar. Vocodern har FAG fixat med hjälp av en billig men svårarbetad synthmodul från tidigt 90-tal. Den låter galet bra.

Jag hörde att ni inte fick något pris på Manifest-galan? Taskigt. 

— Nä, det var jättekul. Det kändes som vi var på vår debutantbal i indie-societeten. Vi blev mycket varmt mottagna av de etablerade. Till och med Andreas Mattsson rycktes ur sin slummer och klappade lydigt händerna. Vad gäller priset så har vi ju spelat mest för tyskar, holländare, fransmän och innerstads-stockholmare, så priset för bästa liveband förtjänar vi när vi spelat sönder oss på varje studentnation i landet.

The Je Ne Sais Quois andra album Rhythm släpps på Klicktrack/NONS i september. De kan dyka upp lite här och där i sommar.