The Hives - Tyrannosaurus Hives
Interscope/Universal
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2004)
När The Strokes för tre år sedan spelade på Accelerator-festen trodde vi att vi bevittnade något historiskt. Men det kvardröjande minnet blev istället The Hives som tidigare på kvällen sopade banan med Strokes, även om vi inte erkände det just då. Töntiga scenuniformer, Pelle Almqvists entusiastiska scenutspel och kaxiga ropande om hur mycket vi i publiken älskar The Hives, och så enkla poplåtar i den simplaste garageutstyrseln -- mycket charmigare kunde det inte bli.
Å andra sidan är det just sånt som leder tankarna till begrepp som "dagslända" och "onehit-wonder", det vet både du och jag och skivbolagen. Men det vet Hives också, och det är det som gör den stora skillnaden. För när garagevågen har planat ut och Von Bondies, Datsuns och andra hoppfulla får finna sig i att antingen välja stadiumvägen eller återvända till garaget står fortfarande de mest osannolika aspiranterna stadigt.
Det finns skivor som omedelbart framkallar reflexmässigt luftgitarr-vevande. The Sonics Psycho, The Nomads Rat Fink A Boo-Boo, Rocket From The Crypts On A Rope. Redan med inledande energipillret Abra Cadaver tar The Hives plats i det celebra sällskapet.
Själva har de talat om en svår Devo-period under inspelningen, och det märks. Inte så att de skaffat orangea plastoveraller hos Matte Wigerdahl, nej, fortfarande är det vitt, svart och kostym som gäller, med den sorgligt förbisedda accessoaren damasker som pricken över i. Inte heller så att syntar tagit gitarrernas plats, eller att de bottnar i new wave istället för garagerock. Men deras smarta pop går ibland i struttig staccato, till exempel i Two-Timing Touch and Broken Bones, eller rymmer små fyndiga gitarrstick mitt i den hyperaggressiva garagepopen, som på den givna framtida singeln No Pun Intended.
På Diabolic Scheme vill Howlin' Pelle leka Screamin' Jay Hawkins, och det är fortfarande en aning utom räckhåll. Men han har framtiden och själförtroendet för sig. För The Hives kan ha ett långt och fruktsamt liv framför sig om de vill. One-hit-wonders? Glöm det.