The Coral - Träskmonster i en hjärntvättad värld
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2010)
Den som tycker att rubriken här ovan är flummig, eller kanske pretto, eller i värsta fall båda delarna, gör klokt i att strunta i både The Corals nya album Butterfly House och i den här intervjun. För psykedelisk ekoflummighet och dito pretto är bara förnamnen när James Skelly och hans The Coral kommer igång. Och några rockstjärnedivalater under inspelningarna vill han absolut inte kännas vid.
– Vadå, att vi skulle ha spelat in gitarrsolon liggande i jacuzzin? Nejnejnejnej, hur har du fått sådan information? Vi var disciplinerade och jobbade från 11 på förmiddagen till 12 på natten, dag ut och dag in. Det var allt annat än avslappnat. Jacuzzin utomhus använde vi någon gång för avslappning, men inte för inspelning. Det kanske vi borde provat, nu när du säger det.
Men ni hyrde en studio långt ute på landet, eller hur? För att komma bort från storstaden, eller?
– Vi bor inte i storstaden i vanliga fall, vi bor vid havet. Men omgivningarna i södra Wales är vackra, och det var skönt att komma dit för att suga upp naturens stämningar och låta dem påverka musiken.
Det har gått tre år sedan senast. Varför den långa pausen?
– Det var en turbulent tid där i början. Bill Ryder-Jones försvann ur bandet, och därmed slutade det vara trögt och släpigt.
Men det måste också ha varit smärtsamt. Ni hade ju hängt ihop sedan high school.
– När vi väl separerade var det inte så smärtsamt längre, vi hade redan landat där. Det var nog snarare så att vi alla andades ut när det till slut blev klart. Det var det bästa för honom och det var det bästa för The Coral. För att det ska bli bra krävs det att alla är engagerade, och så var det inte under våra sista år tillsammans.
Var det den meritförteckning John Leckie kunde presentera som gjorde att ni valde honom att producera albumet?
– Delvis. Jag menar, han har jobbat med alla från Lennon till Pink Floyd, med Stone Roses och med Radiohead. Och My Morning Jacket producerade han på ett fantastiskt sätt nyligen, det var den inspelningen som fällde avgörandet. Efter att vi prövat tre låtar tillsammans beslutade vi att han skulle göra hela skivan. Jag gillar hans sätt att arbeta. Han är inte den som lägger sig i särskilt mycket, mera den sortens producent som är en fantastisk fotograf, som tar en välbalanserad och skarp bild av musiken vi i bandet gör. Men när han hade synpunkter var de alltid omtumlande. Och kloka.
Hur menar du?
– "Skippa refrängen". Vi hade kämpat länge med en låt när han plötsligt tyckte att vi skulle skippa refrängen. "Va? Men det är ju låtens kärna", invände jag, men när vi prövade så visade det sig ju att det var just vad låten behövde.
Så det fanns inget förutbestämt mål med skivan?
– Inte så genomtänkt. Tanken var att det skulle bli ett popalbum, men att det inte skulle vara så straight presenterat som förra gången.
Och så får ni samma gamla Echo & The Bunnymen- och Byrds-referenser kastade i ansiktet ändå. Finns det andra influenser som är specifika inför skivorna, något ni låtit er påverkats extra av inför inspelningen av Butterfly House?
– Inte i vanliga fall, men den här gången har vi faktiskt det. Jag var väldigt inspirerad av Alan Moore, serieskaparen. Särskilt hans gamla Swamp Thing, och all den natursymbolik som finns där påverkade mig mycket. Naturen som metafor, sådana saker. Fattar du? Du vet, det gröna, det är ju alltså färgen på skogen, på naturen, på det ursprungliga. Grönt är ekologins och fotosyntesens färg. Men samtidigt är grönt en metafor för pengar, och som förlängning av det en metafor för girighet. Det är ju naturens absoluta motsats.
Och er nya skiva är förstås er bästa någonsin? Hör det inte till att man måste tycka, varenda gång?
- Hehe, så är det nog. Och det är nog så att jag faktiskt har tyckt det just då, när varje ny skiva varit på väg ut. Men någonsin har jag hela tiden tyckt att vårt första album ändå har något som vi inte kommit nära efter det. Precis som för de flesta bra band, för övrigt. Men den här gången har vi åstadkommit något som faktiskt till och med kan vara bättre än vår debut.
Alla era album har tagit sig in på bland de högst placerade på topplistan. Vad har du för förväntningar på mottagandet den här gången?
– Jag vet faktiskt inte. Topp 10? Kanske. Men jag vet inte. Publiken är hjärntvättad, så det är svårt att veta. Radion spelar inte vår nya singel, 1000 Miles. De säger att den är för komplicerad, för konstig. Och när radion bara spelar fabriksproducerad pop, med hänvisning till att det är vad lyssnarna vill ha, så fostras lyssnarna till att vilja ha just fabriksproducerad pop. Hjärntvätt är ordet. Då är det tur att internet finns, så att den som vill kan lyssna på annat.