The Chris Stamey Experience – A Question of Temperature

Yep Roc/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2005)

Summer Sun. Världens bästa poplåt. Världens bästa refräng. Chris Stamey släppte den på singel 1978, mitt emellan och uppenbart inspirerad av samarbeten med Big Stars Chris Bell och Alex Chilton. Vi är många som innerligt har älskat Summer Sun ända sedan dess. Per Gessle har siktat mot den under hela sin popkarriär, men aldrig kommit i närheten. Yo La Tengo kallade sitt senaste album för Summer Sun, som en slags tribut. Trots höjdpunkter i en gropig karriär – dB's första två skivor, samarbeten med Matthew Sweet och förra årets 14 Shades of Green – har Chris Stamey aldrig överträffat Summer Sun.

När Chris Stamey i ilska över det amerikanska valresultatet smäller ihop en spontan skiva återvänder han till Summer Sun, och bjuder in beundrarna i Yo La Tengo att kompa honom. New York-trion slarvar inte bort ett sånt tillfälle och fixar en cover trogen originalet. Slå inte ner på det – det går inte att förbättra det redan perfekta. Det hade förstås räckt med Summer Sun, men Chris Stameys ilska över sin krigshetsande president tog sig uttryck i ett antal ytterligare ilskna förstatagningar. Med en gästlista som också rymmer gamla parhästen Mitch Easter, Whiskeytowns Caitlin Cary och en bluegrasskvartett behandlar han Televisions Venus med ömsint och inspirerad respekt. Egna The Plainest Thing är fin, och en cover av Eddie Harris och Les McCanns Vietnam-protest (Let's Make It Real) Compared to What, avskalad från all funk, är lika aktuell som snygg. Men trots kvaliteterna bleknar allt intill Summer Sun. Det är den låten som är orsaken att lyssna om och om igen på A Question of Temperature.

Skivrecension