Tarantula Waltz - dödsångest på Berns
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2014)
Redan när Markus Svensson smusslade över sina första demos till Nöjesguiden för 12 år år sedan stod det klart att han var något särskilt. Den unge Solna-singersongwritern var påfallande mörk i sinnet men exakt i sina sånger, och Townes Van Zandt och senare Jason Molina kastade långa skuggor över hans uttryck. Han skarvade rejält i intervjusituationer, och provocerade på ett sätt som kanske inte alltid var det klokaste ur karriärsperspektiv. Men när samtalen var mer informella var han mjuk och musikaliskt passionerad.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Snart tio år har passerat sedan han satt på puben Dick Turpin i Råsunda och försökte slå i Nöjesguiden att Tarantula Waltz inte var bara han själv utan i lika hög grad bestod av de tre musiker han just då hade samlat omkring sig.
- Jag kan tänka mig att jag försökte förmedla det. Men egentligen var det ett enmansband redan då. Idag har jag grymma musiker att spela med, som Matte från Tiger Lou på gitarr, men de inbillar sig inte att de är en del av bandets kärna. De är med, och vi är överens om att det är jag som är Tarantula Waltz.
Den självdestruktivitet som vilade som ett mörkt moln över Markus huvud på den tiden har blåst bort idag. Det beror på mognad, förstås, och på att Markus som idag är småbarnspappa inte bara kan leva ut sin egen sinnesstämning. Men det är också resultatet av medvetet arbete. För även om Markus nu är en lugn och reflekterande ung man är inte allt rosenskimrande.
- Jag har haft mycket dödsångest, och känt efter mycket efter sjukdomar.
Istället för att låta dödsångesten bli destruktiv bestämde sig Markus för att använda den.
- Jag tänkte att "fan, det här ska inte få suga musten ur mig". Jag ska få ut något av det. Samtidigt var det svårt. Det känns ju lite pretentiöst att skriva om döden, men det har varit något som funnits i mitt sinne.
Hans album från i våras, Tinder Stick Neck, är ett temaalbum om döden och om hypokondri, och Markus beskriver arbetet med skivan som en terapeutisk process.
- Men det räcker inte, förstås. Hypokondrin är inget man hurrar över. Jag går i KBT-terapi, och det är en bra kombo med låtskrivande. Skivan har blivit någon sorts bokslut, nu kan jag prata om de känslorna i imperfekt.
Och fortfarande handlar Tarantula Waltz låtar om Markus liv och tankar.
- Det skulle vara så skönt att bara skriva en låt, utan att rota i mig själv. Första gången jag träffade Damien Jurado frågade jag honom hur hans brorsa mådde, eftersom han hade skrivit en låt om hur dåligt det var med hans bror. Men Damien bara tittade frågande på mig. "Vadå, det där hittade jag bara på. Min brorsa mår bra". För Markus var det en uppenbarelse.
- Vadå, kan man göra så?
Markus americana är allt annat än macho.
- Genren är så förknippad med den sortens schabloner om women och whiskey, men jag är feminist ut i fingerspetsarna. Sådant är trist att behöva förknippas med.
17 på nya albumet är en storslagen ballad med svällande orgel och ledsna återblickar på ungdomligt oförstånd. Plura skulle älska att ha skrivit den.
- Jag beundrar Plura som låtskrivare. Han har slipat på hantverket under ett helt liv. Men för min del kom den nog mer till för att jag ville göra en tonårslåt som Håkan Hellströms, fast på engelska, och för att jag lyssnade mycket på Dylans Blood on the Tracks då. Det är ju Dylan som är min musik, ända sedan jag var fyra år gammal.
The Tarantula Waltz spelar på Berns i Stockholm ikväll. Hans album Tinder Stick Neck (Brus och knaster) finns ute nu.