Steve Earle - The Revolution Starts Now

Artemis/Ryko/Showtime
Betyg 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2004)

Eftersom Steve Earle idag betitlar sig "sångare/låtskrivare/politisk aktivist" är det lätt att falla i fällan att recensera hans politiska analyser. Men sånt tillkommer knappast en sketen musikskribent, som istället nöjer sig med att uppmärksamma att Steve Earles gnista verkar ha fått nytt bränsle av kampen för mänskliga rättigheter och därmed mot sin nuvarande president. 

Om det förra studioalbumet Jerusalem kokade över av ilska, men ibland brast i koncentration, så har agitatorn samlat sig nu. Vältrimmad och slätrakad kombinerar Steve Earle angrepp på sin politiska ledning med en av sina hittills starkaste samlingar sånger. Den kombinationen är ett kraftfullt vapen. På Jerusalem gav han röst åt en ung amerikansk Al-Qaida-medlem, och trots att han inte alls tog ställning för den rörelsen höll Världens Största Demokrati på att lyncha Steve Earle för tilltaget. 

Här har han samma förhållningssätt i Rich Man's War, och ikläder sig rollen som amerikansk soldat i Irak. "I'm just another poor boy off to fight a rich man's war" har djupa traditioner tillbaka till Creedences Fortunate Son, och med den djupa empati som enbart Steve Earle är förmögen till. Han ger sig på USA:s utrikespolitik de senaste 30 åren som om han djupstuderat Chomsky, han uppvaktar ironiskt Bushs säkerhetsrådgivare Condoleeza Rice med glad reggae i Condi, Condi, och med punkdängan F the CC spöar han Bad Religion på deras hemmaplan. 

Men inget är kraftfullare än titelspårets kraftfulla rock, för säkerhets skull både först och sist på skivan. "The revolution starts now, in your own backyard, in your own hometown, so what you're doin' just standin' around, your revolution starts now". Rakare uppmaning till revolution har inte hörts sedan Gil Scott-Herons The Revolution Will Not Be Televised. Joe Hill och Woody Guthrie har fått en värdig efterträdare, men när Steve Earle lovar att inte skriva "chick"-sånger förrän Bush-administrationen är borta slår det förstås fel. Det löftet är det enda hållbara argumentet för ett återval.