Stephin Merritt - Eban & Charley - Original Soundtrack

Sketchbook/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2002)

Dubbelrecension med Craig Armstrong - As if to Nothing

Craig Armstrong har gjort sig ett namn som stråkarrangör åt Englands storbudgetproduktioner under 90-talet. Bland annat har han hjälpt U2 till deras allra mest svulstiga ögonblick. På senare tid har han framför allt arbetat i Hollywood, och nu har han lyckats övertyga skivbolaget om att hans CD med arbetsprover till filmbolagen är värt en kommersiell release. 

Med större ekonomiskt utrymme passar han på att kräva in återtjänster av gamla uppdragsgivare, och S:t Bono ställer förstås gärna upp. Men David McAlmont, Evan Dando och Photek kan knappt hålla sig vakna medan Craig Armstrong visar upp hela sin portfölj, full av överarbetade orkesterverk tänkta för Schwarzeneggeraction, för romantiska komedier med Meg Ryan och för epos av Titanicproportioner. 

Precis som med Titanic har Craig Armstrong lagt ner betydligt mer arbete på prål och utanpåverk än på grundkonstruktion, och det tar inte lång tid innan projektet sjunker som en sten. Craig Armstrong låg bakom katastrofen till soundtrack i Moulin Rouge, men här har han ingen överdådig scenografi som kan skyla över ljudsjoken, och helheten blir en äkta kalkon. 

Då är Stephin Merritts autentiska soundtrack en betydligt trevligare upplevelse. Eban & Charley kvalificerade sig enligt manifestet för Dogmafilm, utom för en liten detalj - Stephin Merritts soundtrack. Lita på att det är ett soundtrack som var värt att mista en Dogmastämpel för. På sin första utflykt i eget namn - förutom Magnetic Fields har han givit ut skivor som The 6ths, Future Bible Heroes och Gothic Archies - är Stephin Merritt extremt avslappnad. Om det aldrig förr funnits skivor som förärats Dogmastämpel borde det här vara den första. 

Ospecificerbara ljudsnuttar blandas med dokumentärupptagningar av O Tannenbaum och Greensleeves, och så ett knippe med Stephin Merritts geniala popsånger i sedvanligt försiktiga arrangemang. "I wish I had an orchestra behind me, to show you how I feel" sjunger Stephin Merritt, men det behöver han inte alls. Han åstadkommer en bagatell, jovisst, men den är betydligt mer intresseväckande än Craig Armstrongs överlastade arbetsprover.