Sophie Zelmani: "Hjärtat jävlas onödigt mycket"
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2011)
Ryktet om hur Sophie Zelmani förhåller sig till media gör att det lätt uppstår en anspänning inför att möta henne. Men när vi ses för en tidig lunch på Stockholms mest centrala truckförarhak märks inget av den där omtalade journalistskyggheten.
Tvärtom pratar vi ledigare och mer personligt i de allra flesta intervjusammanhang jag befunnit mig. Sophie är angelägen om att få veta vem hon har mittemot sig, att etablera en relation. Hon vill veta hur många barn jag har, och så jämför vi våra upplevelser av att vara förälder ganska länge. Hon vill veta hur jag tillbringar mina dagar när jag inte skriver, och så pratar vi skola en god stund.
Först när vi känner oss trygga med varandra kommer resonemanget in på musik, och då egentligen mest av en slump. Vi har skojat om livets föränderlighet, och hur det som kan kännas som en oerhört jobbig förändring kan leda till något bra ändå. Allt är föränderligt, konstaterar vi, och Sophie fnissar till.
- Utom min musik.
Oj. Jag plockar fram anteckningsblocket. Nu börjar intervjun.
Tycker du inte att din musik förändras från skiva till skiva?
- Äsch. Jag vet inte. Jag bara sa det. Det är ett påstående som inte får förbli oemotsagt.
Visserligen rör det sig inte några omvälvande kast i Sophie Zelmanis musikaliska utveckling, men en pågående finslipning. På samma sätt ökar risktagandet både i Sophie Zelmanis sätt att sjunga och i Lasse Halapis gitarrfigurer, som har en sådan där virtousitet så att det framstår som nästan simpelt.
- Jaha. Tack. Du har nog rätt. Men när vi jobbar tänker vi aldrig i termer av förändring eller utveckling överhuvudtaget. Vi bara skriver, sjunger och spelar, helt rakt på sak. Numera åker jag ner till Lasse på Österlen, och så skriver jag där. Där får man verkligen vara ifred, och då brukar det lossna.
Andra artister brukar tala om sin utveckling mellan skivor som någon slags pendelrörelse. De beskriver sin senaste skiva som en reaktion på den förra, med en ambition att dra i helt nya riktningar mellan varje. Inte Sophie Zelmani.
- Nej. Nog kan jag drömma om att pröva en renodlad countryskiva, eller kanske en bluesskiva, men jag tror aldrig att det kommer att hända.
Upptäcker du nya artister som påverkar dig mellan dina skivor, får du nya musikaliska influenser?
- Det kan man inte säga. Jag lyssnar på dem jag tycker om, Bob Dylan och Leonard Cohen, för att de hjälper mig att komma i ett visst sinnestillstånd.
Hur lyssnar du? Tar du dig till exempel an alla Bob Dylans olika svängningar?
- Nej, inte alls. Jag fick alla Bob Dylans skivor av skivbolaget för några år sedan. Men jag har inte lyssnat igen dem allihop ännu. Jag lyssnar alltid på musik, men jag är väldigt kräsen. Alla låtar ska vara bra, kommer det en mindre bra låt vill jag inte höra.
Sophie Zelmanis musik beskrivs ofta som perfekt bakgrundsmusik som skapar god stämning på middagar. Det är både slentrianmässigt och slarvigt. Visst, så kan man använda musiken, men den som lyssnar mer intensivt blir känslomässigt drabbad. Och lyssnar man riktigt intensivt framstår alla finesser.
- Jag håller med, Men när jag lyssnar på musik handlar det framför allt om mellantinget, att drabbas av stämningar. Jag lyssnar aldrig extremt intensivt på musik, för att uttyda särskilda instrument eller så.
En annan förändring i Sophie Zelmanis musik är att enkelheten ökar för varje skiva. Istället för flera instrument väljer hon och Lasse Halapi nu allt färre, istället för många ord och toner väljer de enbart dem som behövs.
- Det kanske blir så när man vet vad man vill åt. Jag skriver något, vi spelar in det, och sedan är det klart. Lasse har ett driv som gör att det blir lätt, och så bidrar han på så många sätt. Hans sorger kan också höras i musiken.
Krockar ni aldrig? Är du aldrig låg när han är hög, eller tvärtom?
- Jo. Ibland. Ibland kan Lasse misstolka en stämning, men det är aldrig några problem. Vi känner varandra så bra vid det här laget. Oftast är vi överens. Ibland kan han vilja pröva något, och då får vi känna efter om det funkar eller inte. Det blir lite ge och ta.
Ger du också, eller tar du bara? Det är ju ändå ditt namn som står på skivans framsida.
- He he. Jo. Eller. Jo. Nja. Ibland. Och kanske inte så stora saker. Men om han har en idé så testar vi den, och prövar sången på flera olika sätt.
Ni har hållit ihop ända sedan din debut.
- Jag vet. Femton år. Jag har aldrig haft en längre relation över huvud taget, haha.
Har du aldrig känt en längtan efter att pröva att arbeta med någon annan?
- Faktiskt inte. Jag har aldrig känt något sådant behov. Dels för att vi trivs så fantastiskt bra tillsammans, och dels för att jag verkligen inte har någon koll i sådana sammanhang. Jag har ingen aning om vem man skulle fundera över, helt enkelt.
Den nya skivan heter Soul. Hade inte alla dina skivor kunnat heta det?
- Jo, kanske. Hur uppfattar du titeln?
Egentligen mer som "själ" än som soulmusik, även om det inte är enkel distinktion. Det finns ett känslodjup i din musik som är typiskt för soulmusik.
- Vi menade nog inget med titeln, egentligen. Men allt handlar ju om själen, så fort man är allvarlig. Det är själen som är det intressanta. Det var Lasse som nämnde titeln, mest på skoj, och jag kände att skivan skulle få heta så. Det är ju ett så snyggt ord också. Och så tycker jag nog att det finns mer av soulmusik på skivan än tidigare.
Någonstans har du pratat om att du kanske till och med söker sorgen för att komma i rätt stämning för skrivande.
- Så har det nog varit då och då. Hjärtat jävlas onödigt mycket. Det känns ibland som att jag måste gå i alla fällor som finns, men på ett sätt är det något bra, för det är därigenom som min musik kommer.
För även om Sophie Zelmanis texter inte är enkelt uttolkningsbara är de i högsta grad självbiografiska.
- Periodvis skriver jag bara om min egen skit. Men jag vill aldrig försvara texter, eller berätta om betydelsen. Den som vill veta vad som gömmer sig bakom orden får lov att respektera att jag inte vill berätta det. Det är inte de enskilda händelserna som är viktiga, det är sinnesstämningen. Ibland har folk teorier om vad jag har skrivit om, men de har väldigt ofta fel.
Sophie Zelmani förmedlar ett stort allvar inte enbart i sin musik, och när vi talar om det mörka som musikalisk drivkraft blir det ännu mer påtagligt. Men myten om att det bara går att skapa konst när man mår dåligt stämmer inte, slår hon fast.
- Jag tror inte att jag kan skriva just i det tillfället när jag mår som allra sämst. Och nuförtiden har jag börjat kunna skriva även när jag mår bra. Fast bara halva låtar, som jag får göra färdigt senare.
- Men det har nog hänt ibland att jag önskat att jag vore av med hela musikskapandet. Det gör mig så väldigt osocial. I mitt skapande blir jag först så väldigt tyngd, och då blir jag så trött. Men i nästa fas blir det å andra sidan en sådan känsla av lättnad. Det är ett behov som finns i mig, och skulle det ändå försvinna tror jag att det skulle kännas väldigt tomt.
- Ändå trivs jag i mina låtskrivarperioder, om jag får vara ifred. För under de månaderna vill jag helst vara helt och hållet för mig själv. Åtminstone har det varit så, men jag tycker att det har börjat förändras sedan jag började åka ner till Lasse för att både skriva och spela in.
Hur stor andel av Soul hade du färdigskriven när du for dit?
- Ungefär hälften. Och vi hittar ett så bra flöde, så jag skulle kunna fortsätta, helt enkelt. Men jag är inte den som skriver en massa musik mellan skivorna, den musik jag skriver är den som ges ut, inget extra. Skulle vi göra allvar av att bara fortsätta skulle det behöva komma skivor oftare än vartannat år.
Ändå pratade vi för en stund sedan om att du längtade efter att göra något helt annat, vid sidan om.
- Jo, verkligen. Nu när jag bor i stan varannan vecka har det drabbat mig mer. Jag går upp på morgonen och ser en massa människor som skyndar till arbetet, och då kan det hända att jag blir så avundsjuk. Jag har inget arbete att skynda till.
Så hur fördriver du tiden? För du säger att själva musikskapandet är en ganska snabb process för dig, och med tanke på att det dröjer två år mellan skivorna borde du ju ha en hel del tid över.
-Mmm. Det är en av anledningarna till att jag drömmer att göra något annat också.
När du har dina Stockholmsveckor antar jag att du inte kan dreja, heller?
- Nä. Men det gör jag inte i Mariefred heller, just nu. Jag bor inte kvar i huset, och mina verkstäder ligger nedpackade för tillfället. Men jag gör fortfarande mina smycken.
Sophie visar fram ett vackert mörkt hängsmycke som hon bär runt halsen, och en alternativ verksamhet verkar ligga öppen för henne, åtminstone i dessa lekmannaögon.
När vi efter två timmar börjar runda av, efter ett ömsesidigt samtal om livssituationer och längtan, om föräldraskap, om vardag och om musik, konstaterar jag att Sophie Zelmani inte alls verkar mediaskygg. Hon ler.
- Jag vet inte. Jag tycker att det är jättekul att sitta här och prata här med dig. Jag känner att jag har haft alldeles för lite sociala kontakter lite för länge nu, så jag är väldigt nyfiken på människor. Men det vore ännu roligare om du behöll vårt samtal för dig själv sedan. För sedan blir det en artikel av det, och det känns oväsentligt för mig. Då finns inget av allt du berättat om dig själv med, eller hur? Då blir det bara det jag har sagt. Det känns så konstigt, och det är jag väldigt obekväm med. Jag kan inte förstå hur det skulle kunna vara intressant för någon att läsa.
Jag håller inte med. Jag tycker att du har berättat en massa saker medan vi har pratat som gör att jag kan höra nya dimensioner i din musik. Och då menar jag egentligen inte dina privata erfarenheter utan beskrivningarna av hur du gör musik, hur du tänker om din musik.
- Nä. För mig är det ointressant. Jag läser aldrig intervjuer med någon artist. Jag tycker att det är spännande att läsa om vanliga människor som kan saker som jag inte har en aning, då lär jag mig av att läsa om det.
- Men jag inser ju varför det är viktigt, och jag vill gärna försöka hjälpa skivbolaget som menar att mediamöten är viktiga. Och mig själv för den delen. Jag får kompromissa. Det betyder däremot inte att jag pratar med vem som helst, eller om vad som helst. De där löpandeband-intervjuerna med nyhetsjournalister som egentligen inte är intresserade av min musik är jag gärna utan. Man bara ger och ger, och inuti mig kan jag inte förstå varför.
Vi är mätta, och reser oss för att ge oss ut i kylan igen. Innan promotionarbetet är klart för dagen återstår en kort telefonintervju för Sophie Zelmani.
- Brrrr. Usch.