Sonic Youth - Murray St

Geffen/Universal
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2002.)

Dags för del två i den pretto-trilogi om nedre Manhattans kulturhistoria som Sonic Youth inledde med NYC Ghost & Flowers. 

På Murray Street låg det första Columbia College i slutet på 1700-talet. Idag kallas platsen intill Ground Zero, och gatan hyser Sonic Youths studio. Så småningom fick bandet tillstånd att hämta sina instrument, oskadade men dammiga, precis som bandets nya medlem Jim O'Rourke, som hade legat och sovit i studion efter en festlig klubbnatt när allt hände. Men det är dumt att dra för stora växlar av 11/9 när du lyssnar på Murray Street, Sonic Youths musikarkeologi gräver längre tillbaka i tiden. När bandet ska utforska stadsdelens musikhistoria utgår de från en rockbotten som är betydligt mer lättillgänglig än vi vant oss vid under de senaste åren. 

Thurston Moores The Empty Page är förvånande rak och enkel Sonic Youth-rock som den lät när J Mascis och Kurt Cobain hämtade sin inspiration att starta band från New York-kvartetten. Lee Ranaldos Karen Revisited börjar lika lättillgängligt, men förvandlas under de följande elva minuterna till ett dist-experiment värdigt Metal Machine Music. Även Radical Adults Lick Godhead Style är rak Sonic Youth-rock, förvånande straight i botten, men kompletterat med en liten men högljudd saxsektion som leder tankarna till Manhattans No Wave-scen för 20 år sedan. Samma musikscen utgår Kim Gordon ifrån när hon skriker "I hate you" över vitt brus i monotona Plastic Sun. 

Med Jim O'Rourke i bandet rör sig Sonic Youth lika ledigt i elektroniska experiment som i den återupptäckta raka rockmusiken, och genom att gräva i Manhattanmusikens förflutna kan bandet ha hittat vägen tillbaka till den vitalitet som en gång gjorde Sonic Youth till världens viktigaste band.