Solomon Burke – Don't Give Up on Me

Fat Possum/MNW
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2002)

63 år gammal är Solomon Burke en legend. Som sjuåring kallades han "The Wonderboy Preacher" i sin lokala kyrka, och när han började spela in sekulära skivor på Atlantic 1960 var han redan ett stort namn i gospelvärlden. Rolling Stones lånade Everybody Needs Somebody to Love, och till och med Otis Redding satt vid hans fötter för att lära sig Down In the Valley. 

På senare år har Solomon Burke återvänt till kyrkan, så när lilla Fat Possum lyckas övertyga honom att spela in en soulskiva blev de alldeles till sig. Lika entusiastisk blev producenten Joe Henry, som snabbt bestämde sig för att han ville kombinera en ljudbild någonstans mellan The Bands Music From the Big Pink och Sam Cookes Night Beat med ett stjärnuppbåd specialinbjudna låtskrivare. Inga små pretentioner. 

Men tyvärr lägger pretentionerna krokben för Solomon Burke. Inledande Don't Give Up on Me snuddar vid hans forna storhet. Så är den också skriven av Dan Penn, som låg bakom några av Solomon Burkes viktigaste 60-talslåtar. Elvis Costellos specialskrivna The Judgement, byggd på just Dan Penns kompositionsteknik, blir inte lika kul. Osvängigt, var ordet. 

De flesta låtskrivarna har varit lata och letat upp någon gammal oanvänd låt på botten av skrivbordslådan. Brian Wilson hör till den kategorin, liksom Bob Dylan. Van Morrisons båda bidrag kan du höra (i sämre versioner) på hans egen nya skiva, och Tom Waits har släppt 40 bättre låtar de senaste månaderna.

Trots stjärnuppbådet – eller kanske på grund av det – är det bara med nöd och näppe som Solomon Burke lyckas ro det här projektet i hamn. Bara Nick Lowe når upp till de gamla hjältarna. Hans The Other Side of the Coin, om konflikten i en Guds man som också råkar vara en ökänd soullegend, hjälper oss att se var obalansen i skivan uppstår: Bland alla beundrande bidragsgivare är det Brother Rudy Copeland, organist i Solomon Burkes församling, och gästande Five Blind Boys of Alabama som räddar skivan, och som visar att vi i sekulära kretsar behöver Solomon Burke mer än han behöver oss.