Silver Patron Saints - The songs of Jesse Malin

Glassnote/Border

BETYG 5 av 6

Hyllningsalbum är alltid en tveksam historia och sällan något som man har anledning att ägna tid eller pengar, om man inte är komplettist avseende någon av de medverkande artisterna. Grundtipset är därför alltid att avvakta eller stå över. Det gäller inte Silver Patron Saints, som är ett givet och självklart inköp. Det finns tre skäl till det, två synnerligen starka och ett svagare.

Det ena är Jesse Malins låtar, 27 stycken här, där de bästa är i den rockmuiskens trasiga New York-romantiks absoluta toppskikt, och de sämsta faktiskt inte så mycket lägre. 

Det andra är de medverkande artisterna. Med den här uppställningen är chansen att din favoritartist är med visserligen stor, men det är inte artisternas namnkunnighets skull du vill ha Silver Patron Saints. Det är för att nästan alla levererar på toppen av sin förmåga, och absolut ingen underpresterar eller slarvar. Bruce Springsteen till exempel, som tar sig an Jesse Malin-pärlan She Don't Love Me Now med samma soulambition som han gjorde med gamla covers på sitt senaste album, men med avsevärt större träffsäkerhet. Med fet orgel och Bruce Springsteen nära mikrofonen låter det genuin Muscle Shoals. 

Lucinda Williams tillsammans med Elvis Costello är en mycket lyckosam konstellation där hennes ärriga röst märkt av år och erfarenheter bärs fram av hans skolade vibrato strax där bakom. The Pogues gamla basist Cait O'Riordan (eller Rocky som hon kallar sig offentligt numera) gör en hjärteknipande tolkning av Jesse Malins hyllning till en sjuklig Shane MacGowan, en text som låter som den handlar om Jesse Malin själv nu. Tommy Stinson som sluter cirklar genom att göra The Mats-fanet Jesse Malins bästa låt Riding on the Subway till renodlad The Replacements-rock. Dinosaur Jr:s Brooklyn låter som Dinosaur Jr brukade låta för sådär 30 år sedan, och det kan man ju inte invända mot. Alejandro Escovedo, The Hold Steady, Ian Hunter, Spoon, en skitförbannad Willie Nile och ännu argare hardcore med Agnostic Front. Counting Crows har väl ingen tänkt på under de senaste 20 åren, men i Oh Sheena är de ett mäktigt rockband med Faces-nyanser.

Jo, det finns tråkigare stunder, beroende på dina preferenser, men fans av till exempel Jesse Malins generationskamrat Billie Joe Armstrong blir säkert inte besvikna på hans adrenalinstinna Black Haired Girl, trots att den understryker skillnaderna mellan den här sortens finesslös muskelrock och Jesse Malins egen romantiska och mångdimensionella variant av samma genre. Även om sådana bidrag inte rör undertecknad till starkare känslor är det ändå påfallande hur precis alla medverkande artister utan undantag hedrar låtarna och därmed Jesse Malin. Ingen låter sitt ego svälla eller arrangemangen spåra snett på bekostnad av låt.

Låtmaterial är det första skälet till givet inköp, alltså, och de medverkande artisterna både till namn och till prestation det andra skälet. Då återstår bara det tredje skälet. Sedan Jesse Malins ryggradsstroke för snart ett och ett halvt år sedan får han betala sin behandling, sin rehab och all daglig hjälp ur egen ficka, eftersom han är född i ett land utan allmän sjukförsäkring. Vad vi kan bidra med för att göra hans tillvaro dräglig och hjälpa honom att återhämta sig ska vi förstås göra. 

Men hjälpviljan är egentligen ett onödigt skäl. För den musikaliska kvaliteten på Silver Patron Saints är sådan att den hade varit ett givet inköp även om alla pengarna hamnade i fickan på en kärnfrisk och stinkande rik sjukhusägare i New York - så bra är det. 

Patrik Forshage

20 september 2024