Side Effects har ingen skam I kroppen

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2013)

De må ha befunnit sig under vingarna på The Soundtrack of Our Lives, men är nu redo att kasta sig ut på egen hand. För Patrik Forshage berättar Side Effects om motreaktioner och varför de låter så oborstade. 

Runt bordet på det stora skivbolaget sitter fyra entusiastiska unga musiker med en förkärlek för allt som är psykedeliskt. De stoltserar med Paisleymönster, med Roger McGuinn-frisyrer, med gitarrpedaler och orglar, och framför allt stoltserar de med den tidlösa kombinationen fantastiska poplåtar, modiga utsvävningar och en ordentlig dos oslipad skitighet.

Men istället för piller som gör dem större och piller som gör dem små poppar de smågodis medan vi pratar, och den enda relation till sextiotalet de egentligen har är att deras föräldrar föddes då. Så även om de har grävt ner sig i Syd Barrett och Love var det mer samtida psychrockare som lockade Side Effects att hoppa ner i det kaninhål som snart leder till debut-albumet A Walk in the Space Between Us.

– Det har tagit lång tid att komma hit, berättar Billy Cervin som är gitarrist och en av bandets sångare. Många av låtarna på albumet är flera år gamla.

Och även om albumet rymmer låtar som Side Effects börjar känna är gamla ("vi har redan skrivit färdigt vårt andra album", ler Billy) gick det snabbt att spela in det hos The Soundtrack of Our Lives-basisten Kalle Gustafsson Jerneholm på Svenska Grammofonstudion i Göteborg.

– Han är ju så sjukt upptagen, förklarar Elias Jungqvist, bandets organist. När han ringde och sa att han hade en ledig dag för inspelningar slängde man sig på luren och sjukanmälde sig till gymnasiet, medan man satt och bokade tågbiljett till Göteborg under tiden.

– Det blev bra, bestämmer Hugo Mårtensson som spelar trummor. Jag gillar att det är oborstat. Alla låtar slutar i ett annat tempo än de börjar, eftersom vi vägrade klicktracks och metronom. I Feel Flowsär det tydligt att vi hade arrat om låten så att vi inte kunde den längre när vi skulle spela in.

Side Effects estetik är svår att förena med fördomarna om Rytmus-gymnasiet, där bandet bildades. Där ska man väl gilla Sting och spela jazzrock med instrumenten upphissade precis under hakan?

– Vi var en motreaktion mot allt det, nickar Elias glatt. Vi var de enda där som spelade fel med flit.

–"Indiegänget" kallades vi, minns Hugo. Trots att vi inte alls är indie.

Sextiotalsreferenserna börjar de vilja skaka av sig.

– Visst, vi började där, medger Hugo. Men nu är vi uppe ur det träsket.

– Det viktigaste är ju låtarnas kvalitet, förklarar basisten Joacim Nilsson, och han får medhåll av Elias.

– Kalle Gustafsson Jerneholm städade upp oss. Han rensade bort sådant som var onödigt. Bland annat halverade han låtarnas längd.

Side Effects refererar alltså gärna till Love och 13th Floor Elevators, och – än mer anmärkningsvärt – till den gamle grekiska schlagersångaren Demis Roussos psychband Aphrodite's Child och till Bo Hansson. Men deras största passion befinner sig avsevärt närmare både tidsmässigt, geografiskt och socialt. Och trådarna till förbilderna och vännerna i The Soundtrack of Our Lives är tätt sammanvävda.

– Jag såg plötsligt Mattias Bärjed från det bandet hemma i Waxholm när jag var tolv, minns Billy. Jag var ett massivt fan, via mina föräldrar, och älskade framför allt singeln Bigtime. Att Mattias hade flyttat till min lilla stad var helt overkligt.

Han och resten av bandet är inte helt överens om det var Mattias Bärjed som tog den första kontakten, med hänvisning till den Queens of the Stone Age-tröja Billy stoltserade med, eller om det var Billy som vågade sig fram för att fråga om Mattias Flying V-gitarr. Hursomhelst blev det många The Soundtrack of Our Lives-spelningar för de unga Side Effects-medlemmarna, och när Mattias återgäldade det genom att komma på ett Side Effects-gig tog Billy ordentligt mod till sig.

– Jag frågade om inte vi kunde få spela förband, ler han. Vi var 16 år gamla och hade ingen skam i kroppen. Men vi fick en spelning i Uppsala, och sedan rullade det på.

– Ebbot var lyrisk, fortsätter Elias, och efteråt har han bett oss vara hans kompband flera gånger. Förra helgen spelade vi gamla Misfits- och Black Flag-låtar tillsammans på någon av hans kompisars 40-årsfest.

När de frågade om möjligheterna att spela in i Svenska Grammofonstudion undrade Kalle Gustafsson Jerneholm om de hade koll på producent, och givetvis var side effects inte sena att erbjuda honom jobbet. Billy har fått chansen att vikariera i The Soundtrack of Our Lives live en gång 2011, och precis i början av bandets existens spelade de till och med ett par gig iklädda kaftaner. Men nu börjardet ändå bli dags att tona ned kopplingen till mecenaterna i The Soundtrack of Our Lives.

– Om man lyssnar på vår skiva hör man kanske spår av The Soundtrack of Our Lives, menar Hugo. Det beror på att Kalle och vi jobbat i deras studio, och att vi har samma sorts driv.

– Men vi är 25 år yngre, konstaterar Elias, och vår publik har aldrig hört talas om det bandet.

A Walk in the Space Between Us (Sony) släpps den 30 oktober, och från det datumet finns det ingen anledning att prata mer om Side Effects förebilder.