Shout out Louds: Utvecklingssamtal
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2007)
För fyra år sedan gjorde Shout Out Louds en av sina första intervjuer någonsin i Nöjesguiden. De hade fortfarande inte släppt sin första EP, och då var framtiden osäker. Inför bandets andra album är det dags för ett uppföljande utvecklingssamtal med Adam Olenius, för att kolla hur det gått och för att sätta upp nya mål för nästa fyraårsperiod.
— Det här har varit de roligaste och jobbigaste åren i mitt liv. Förhållanden har spruckit, massor av platser har besökts och vi har mött mängder med underliga människor. Turnéerna har tagit oss till England, USA och Australien. Erfarenheterna har gjort att vi har vuxit så mycket. Vi känner oss som veteraner redan vid andra albumet. Men det är nog bara en känsla, så jävla mogna har vi nog inte hunnit bli.
Senast du träffade Nöjesguiden pratade du om att det så sakteliga började uppstå en ung svensk rockscen igen, bland annat för att det började dyka upp nya spelställen.
— Ja. Konstigt, så här med perspektiv. Idag finns det en jättestark musikscen, och massor av spelställen har etablerats. Utomlands har vi fått förklara "den svenska bandexplosionen" med The Hives, Jens Lekman och The Concretes hur många gånger som helst. Det blev lite av en Sverige-hype, och det tror jag var en fördel för oss och för flera av de andra banden också. Utomlands finns det en väldig respekt för svenska band, vi uppfattas som seriösa och bra.
Det har ju gått lång tid mellan era album, nästan fyra år mellan det första och det andra.
— Vi hade inget val. Först hade vi släppt singel, sedan album, och sedan turnerat i Sverige, och när det började lugna ner sig här lossnade det utomlands. Då ville vi göra det lika grundligt där, först en EP, sedan album och så vidare.
Ni slog igenom ordentligt i USA. Uppträdanden på både David Letterman och Jay Lenos shower till exempel.
— På de showerna har de ju nya band varje dag, och både de och deras crew är så läskigt rutinerade. För dem är det bara ett jobb, de är så jävla showbiz-organiserade. Men för oss, som skulle uppträda på showerna, var det annorlunda. Ändå var vi så inne i turnerandet då att vi nog inte riktigt fattade hur stort det var förrän vi var hemma igen. 2005 var ett fantastiskt år överhuvudtaget.
Så det blev ingen champagne med Dave, då?
— Nej, den drack vi själva, när vi hade kommit därifrån.
Ni har lånat er till ganska många remixer.
— Kleerup och The Russian Futurists har gjort varsin remix av nya singeln Tonight I Have To Leave It, och förut har Ratatat och Architecture in Helsinki remixat oss. Det är en kul scen, och jag är väldigt inspirerad av till exempel LCD Soundsystem. Det kanske inte hörs i vår musik, jag försöker välja att sno de delikata bitarna, men just det där att knyta sången till rytmen, direkt till trummorna, tycker jag är väldigt fint.
I Nöjesguidens recension av er debut tjatade undertecknad mycket om Robert Smiths garderob.
— Vi brukar ofta mötas av The Cure-referenser, men jag hör inte det särskilt mycket. Det är nog snarare energin från låtar som A Town Called Malice eller This Charming Man som man kan känna igen. Men det är klart, på första albumet strävade vi efter att låta naiva debutaktiga, och det är ju en känsla som The Cure också strävade efter på till exempel Close to me. Nu är det glesare mellan The Cure-referenserna, men det är klart att lyssnaren kommer att känna igen oss från förra plattan. Vi vill ta små steg, alternativet till det är att göra en Primal Scream och byta stil helt och hållet mellan varje album. Var gör man av sin identitet och personlighet i så fall?
Är du bandets diktator och kontrollant?
— Inte alls diktator. Vi är fem starka individer och tar fram hur varje låt ska låta tillsammans. Däremot är jag absolut bandets controller. Man kan jämföra det med att jag är biologisk förälder till våra låtar, men att vi uppfostrar dem tillsammans. Jag vill alltid hitta de där ögonblicken i sångerna, elektriska stötar som går rätt in i själen. När man hittar de sekunderna lyfter de en hel låt, och man bara vet att det är rätt. Sedan kan resten av låten vara mer jämn.
Ni har en kvinnlig medlem i bandet. Hur funkar det på turné, är inte den sortens liv väldigt grabbigt?
— Jo, absolut. Och från början var det nog jobbigt för Bebban (Stenborg, keyboard) att åka buss med tio grabbar, men hon hittade snabbt in i jargongen, så det gick över rätt fort. Nu är vi inte särskilt grabbiga, så det enda tjafs som uppstår är att jag ibland glömmer bort att även om det räcker med fem minuter för mig att göra mig i ordning kan Bebban vilja ha lite mer tid.
Men i mötet med ställenas roddare hade det kunnat bli jobbigt. Det är som att komma ner i maskinrummet på Silja. Men Bebban blir på något konstigt sätt kompis med dem. I England hade vi en roddare som var före detta huligan. Han var två meter lång, skallig och utan tänder, och han blev Bebbans bästa polare. De såg ut som Lilla Anna och Långa Farbrorn.
Hur kommer det nya albumet att tas emot?
— Det känns inte som någon press på oss. Vi tog en åtta månader lång paus och gjorde absolut ingenting, och ändå fortsätter nya människor att upptäcka vår musik. Av någon underlig anledning har vi till exempel en särskilt stark fan-base i Bologna, och de kommer att hitta till Our Ill Wills. Det är väl bara England som är så frenetiska i jakten på nytt, särskilt om det inte är engelskt, att de mycket väl kan ha glömt oss sedan förra året. De är lika isolerade som fransmännen, men till skillnad från dem så vet inte engelsmännen om det.
Så vad gör ni nu?
— Tja, vi packar väl väskan, hyr ut lägenheten och ger oss iväg. Det ska bli skönt, precis som det kändes skönt att landa i samma lägenhet och få tid för kompisar och för låtskrivande när vi kom hem från förra turnén. Först blir det en klubbturné i Sverige, och efter sommaren drar vi utomlands och släpper först singel, sedan album, sedan… ja, du vet…
Om fyra år rapporterar Nöjesguiden om andra fasen av Shout Out Louds världserövring. Tills dess lyssnar vi på nysläppta Our Ill Wills (BudFox/SonyBMG), som just har landat på amerikanska etiketten Merge, och så smiter vi iväg för att kolla deras tjuvstart på Sverige-turnén på Svenska musikklubben, Debaser Medis, den 4 maj. Där spelar de med Of Montreal.