Shelby Lynne – Identity Crisis

EMI/Capitol
BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2003)

Lika överväldigande som I Am Shelby Lynne var, lika välpolerad och tillintetgörande anpassad var uppföljaren Love, Shelby. Det var två album vars titlar sa en hel del om graden av hennes engagemang, först personligt och sedan avmätt distanserat. 

Självrannsakande Identity Crisis, vacklande mellan tvivel och hopp, mellan utåtagerande och introspektion, mellan lekfulla pastischer och personlig rannsakan, har en lika passande titel. Ibland assisterad av varma keyboards från Little Feats Bill Payne, men oftast helt på egen hand utforskar Shelby Lynne både sitt inre och sina rötter. 

Hon beskriver många av låtarna som pastischer, men trots att hon leker Les Paul och Mary Ford - med stor framgång - på Baby och Patsy Cline - inte lika övertygande - på Lonesome är hon hela tiden så personlig att man känner sig inbjuden för förtroliga samtal över ett glas vin hemma i hennes soffa. Där berättar Shelby Lynne försiktigt om sina tillkortakommanden och sina glädjeämnen. Inledande Telephone är briljant med sitt mycket sparsmakade arrangemang och sitt bittra självförakt, och sedan bjuder hon generöst på både jazz, blues, rock och olika former av country eller flörtar med Chet Baker i I Will Stay. 

Shelby Lynne är underhållande och förtroelig, och trots att det blir lite påträngande jobbigt där i soffan när hon i sin nedstämdhet slår fast obehagliga sanningar som "If I were smart, I wouldn't have a heart" vill man ändå aldrig resa sig och gå hem.