Seinabo Sey på Way Out West (2016)

(Konsertrecension, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2016)

Foto: Patrik Forshage

Hon verkar häpen och lite nervöst ursäktande över att stå på Way Out Wests största scen. Hör hon verkligen hemma här, undrar hon, och hennes mellansnack känns genomgående avsett för det intima kompisgänget över ett kafébord.

Hon berättar avslappnat och avväpnande om hur dumt det var att berätta att hon var kär i den där killen ("jag trodde att det skulle bli som en jävla Disneyfilm, men... det blev det ju inte") och hyllar sin pappa och flera gånger sin mamma.

Det står i skarp kontrast mot den snygga och påkostade scendekoren, mot hennes majestätiska scenstil och mot ambitionsnivån där bandet kompletteras med fyra bakgrundssångerskor och en stråktrio. Men det är ett befogat tvivel angående om hon förmår fylla ut scenen som Seinabo Sey uttrycker.

Röstmässigt finns inga tveksamheter. När hon i förbigående samplar Grace Jones (som stod på samma scen dagen innan) träffar hon precis rätt. "This is my voice, my weapon of choice" blir till ett manifest som fångar Seinabo Seys främsta styrka, för frågan är om det finns någon under festivalen som kommer i närheten av hennes röststyrka, omfång och säkerhet.

Men med ett enda album i bagaget håller inte låtmaterialet riktigt för den här storleken på framträdanden. Det uppstår longörer mellan riktigt starka låtar som Pistols At Dawn och Hard Time, och även om hennes Clean Bandit-cover Rather Be är utmärkt är det likväl utfyllnad i brist på riktigt bra eget material. På samma sätt är det med Lauren Hills Ex-Factor i duett med imponerande storasystern Fatima, liksom när Seinabo Seys tre andra bakgrundssångerskor tillåts sträcka ut sig i Who.

Så höjer hon standarden igen genom att bjuda in sina låtskrivare Vincent Pontare och Salem Al Fakir som gospelkör i Burial, och avslutar med mäktiga Younger och You, som båda kommer att överleva länge på hennes setlistor.

Innan hon vinkar farväl, påfallande tagen av det gensvar som möter henne från publiken, berättar hon att det här hennes sista framträdande på länge.
– Jag måste skriva en ny skiva, konstaterar hon.

Det har hon rätt i. Med en större repertoar att välja ur väntar betydligt större scener än Way Out West på Sveriges bästa sångerska.