S.C.U.M. tar indiescenen tillbaka

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2011)

Första gången jag såg Thomas Cohen var ett par timmar innan en prestigefylld Londonspelning i våras. Av och an vankade han, med nervositeten hanterad genom utpräglad arrogans. Han rättade till den korpsvarta snedluggen och drog oupphörligen i sin smala och lite för korta vinröda kostym, och det var uppenbart att han inte kan vara någon annans son än Nick Caves. När han framåt natten ledde sitt S.C.U.M. upp på scenen gjorde kombinationen frisyrer, kindben och nonchalans att det var lika uppenbart att de andra medlemmarna måste vara avkommor till folk som Andy Bell och Guy Chadwick. Att de är blivande rockstjärnor stod klart innan de spelat en enda ton. 

- Mode är ett stort intresse för mig, konstaterar Thomas Cohen när vi talar i telefon ett par månader senare och jag ger honom en komplimang för den där snäva kostymen.

- Jag vill inte vara den sortens popstjärna som tar på mig en scenkostym och sedan har något annat på mig privat, jag är noga med att alltid klä mig på ett sätt som jag kan. Det betyder inte att jag spenderar en massa pengar på kläder, helt enkelt för att jag inte har några pengar. Det kanske kommer att ändras snart, förhoppningsvis, för det är en förmån att kunna arbeta och försörja mig på det som är min livsstil. Men jag gör inte musik med tanken på pengar i bakhuvudet. 

När bandet som lånat sin namn från Valerie Solanas feministiska manifest bildades för ett par år sedan var det snarare som en reaktion på hur indiescenen såg ut då.

- Folk var liksom desillusionerade. Vi var 17-18 år och arga och uppgivna på att alla band bara försökte låta som The Libertines och andra trista band, så vi ville ta indiescenen tillbaka från alla medelålders akademiker. 

Det dröjde inte länge innan buzzen var igång, och legendariska skivetiketten Mute var snabba att knyta bandet till sig. På gott och ont, menar Thomas Cohen.

- Mute har varit involverade ända sedan början, och betalade för inspelningen av vårt album. Vi känner oss hemma där, eftersom vi gillar en hel del av det som finns på etiketten. Jag tänker att det både är en fördel och en nackdel att det är ett skivbolag som har en lojal egen fanbase. Å ena sidan ger det oss en del gratis, men å andra sidan vill vi inte att folk ska tro att vi är retro bara för att vi omger oss med en massa äldre personer där. 

Debutalbumet Again into Eyes som släpptes i veckan drar i en och samma riktning vare sig vi talar om skivans mer 90-talspopiga stunder eller de mer dansanta låtarna, och den riktningen har en hel del att göra med 80-talets mörkare postpunkscen. Och Thomas Cohen har inga invändningar mot goth-stämpeln.

- Äsch. Journalister måste överdriva och förenkla, för att folk ska bli nyfikna och fatta något om vilken riktning musiken har. Det stör mig inte alls. Albumet är ett komplett aktuellt arbete - ett snapshot av S.C.U.M. 2011 - och det är så här vi låter. Låt folk benämna musiken som de vill. 

Thomas Cohen refererar gärna till Lou Reed och Leonard Cohen som textförfattarförebilder, och ser gärna att låttexterna ska kunna stå på egna ben.

- Inte så att jag försöker skriva som någon av dem, även om jag respekterar deras arbete oerhört. Och inte heller så att jag planerar att separera mina texter från musiken och publicera dem som poesi. Men jag är ambitiös och lägger ned mycket arbete på mina texter, för det är viktigt att jag och vi i bandet kan stå för dem. 

I media har S.C.U.M. stundtals fullständigt överskuggats av paparazzi- och premiärfoton av sin sångare. Med en flickvän som Peaches Geldorf kanske man får tåla sådant?

- Äsch, fnyser Thomas Cohen. Jag inser att folk är nyfikna på dem som tidningarna utser till kändisar. Men sådant är övergående. Musiken är vad jag gör, inte premiärer, och det är vad jag kommer att uppmärksammas för.