Robyn Hitchcock - 1967: Vacations in the Past

Tiny Ghost/Border

BETYG 3 av 6

Det var 1967 som identitetsskapandet hos en 14-årig Robyn Hitchcock började. Då kom musiken som formade honom till en så dramatiskt fritänkande psykedelisk musikskapare, som gjorde honom hemmastadd men ändå inte bunden i efterdyningarna av punken med The Soft Boys och sedan på samma sätt i relation till amerikansk collegerock cirka R.E.M. och vidare. Att det blir viktigt för Robyn Hitchcock att på ålderns höst dokumentera sångerna som formade honom, och att låta dem utgöra soundtracket till hans snart publicerade memoarer, ur hans perspektiv är det inte konstigt.

Men vet du, vi som var bebisar eller inte ens födda 1967 då? Vi som under hela vår uppväxt har blivit tvångsmatade med de redan åldrade hitsen från då, från en generation som under årtionde efter årtionde har klappat oss på huvudet, formgivit omslaget till Mojo och förklarat att "det här, förstår ni, det här är alltings ursprung och det viktigaste och bästa av allt". Att förvänta sig att vi ska lyssna än en gång på A Whiter Shade of Pale, A Day in the Life eller (helt obegripligt ihågkomna) San Fransisco (Be Sure to Wear A Flower in Your Hair), det är svårare att motivera. Särskilt som Robyn Hitchcocks akustiska tolkningar är vederbörligen respektfulla och därmed kanske inte så angelägna.

Det nyskrivna Vacations in the Past är en psykedelisk sång med klingande gitarrer och kyrkklockor, och är skivans enda stund där vi egentligen känner igen Robyn Hitchcock. Den hade kunnat räcka för att manifestera hans sentimentala nostalgi. Nå, Waterloo Sunset och See Emily Play håller förstås, även om de är onödiga, och resten funkar säkert för en intim trubadurafton för hans jämnåriga stammisar en onsdag på Engelen. 

Av Patrik Forshage

16 september 2024