Ramblin' Jack Elliott – I Stand Alone

Anti-/Bonnieramigo
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2006.)

Fuckin' 'ell, den här mannen. Ramblin' Jack Elliott, 70 fyllda, är ett levande uppslagsverk över 1900-talets populärkultur. Knappt var han torr bakom öronen förrän han lämnade Brooklyn och sina intellektuella föräldrar för att ta jobb som ryttare på Colonel Jim Eskew's Rodeo. När han lärt sig plocka på gitarren hookade han upp med Woody Guthrie som sidekick och lärling under fem år. Sen söp han och läste korrektur tillsammans med Jack Kerouac, och snodde Kerouacs tjejer under tiden. 

Tillsammans med suparpolaren James Dean (vars flickvän Elliott gifte sig med) jagades han av snuten. Bob Dylan kallade honom sin "long-lost father" och även Ewan MacColl såg honom som läromästare. Andy Warhol bokade honom som förband åt Velvet Underground, han har spelat på prinsessan Margarets privata fester och på Dylans The Rolling Thunder Review-turné. Han har jobbat som långtradarchaffis, flodbåtskapten, pilot och vigselförättare. Ovanpå allt annat har han förlorat i armbrytning mot Mississippi John Hurt. 

Åsså lever gubben, och är skitskitskitbra! Nån vidare låtskrivare är han inte. Woody's last ride, om sin sista tur med herr Guthrie, är en av de totalt kanske fem låtar han skrivit under sin 50-åriga karriär. Det gör förstås inget när man har Ramblin' Jack Elliotts encyklopediska kunskap om den amerikanska sångskatten. Tillsammans med senare generationers beundrare - Lucinda Williams, David Hidalgo och Flea tittar förbi studion - har han dessutom en oefterhärmelig förmåga att framföra allt från honky-tonk-klassiker som Driving nails in my coffin via Carter Familys Engine 143 och Leadbellys Jean Harlow till standards som Hoagy Carmichaels Hong Kong blues. 

När han i Arthritis blues räknar upp sina sjukdomar går det ändå inte att tycka synd om den gamle mannen. Så väderbitet uråldrig röst som han har kan lite ledvärk omöjligt påverka honom.

Skivrecension