Prefab Sprout: Återkomsten
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2013)
En ny Prefab Sprout-skiva med nyinspelat och relativt nyskrivet material – det hade knappt någon förväntat sig. Men med Crimson/Red är det just vad Paddy McAloon levererar, och den är förstås fantastisk.
Lika överraskande är att det tillbakadragna engelska musikgeniet bestämt sig för att göra sig tillgänglig för media i samband med skivans release. Och av den svårtillgänglighet som blivit gängse uppfattning om honom märks inte ett spår när han svarar i telefon hemma i Durham. Tvärtom är han vänligheten själv när han konstaterar vilket nöje det är för honom att bli intervjuad av en namne, och sedan försöker förklara vad som förändrats så att han äntligen känt sig bekväm med att släppa en nyinspelad Prefab Sprout-skiva, 13 år efter den senaste.
- Jag drabbades av hälsoproblem 2006, och det är först nu som jag känner mig bekväm med höga ljud igen. Inte så att jag skulle klara ett band med trummor och bas i replokalen, men ensam och med en dator så har jag kunnat göra popmusik igen.
Men det är inte enda anledningen till att vi äntligen presenteras för en ny Prefab Sprout-skiva.
- Jag hade skrivit på ett kontrakt, och det var jag tvungen att uppfylla. Jag var rädd att det skulle bli juridiska processer om jag inte fullföljde kontraktet, och mot slutet blev det bråttom för att hinna bli färdig så att skivan skulle kunna komma ut innan 2014. Jag hade jobbat med ett annat projekt som jag fick lov att lägga åt sidan för den sakens skull.
Med tanke på att hans fokus egentligen var någon annanstans är det pragmatiska sätt Paddy McAloon använde för att göra Crimson/Red kanske inte förvånande.
- Jag valde ut tio låtar som jag tyckte var bra bland dem jag jobbat med under de senaste 18 månaderna. Jag valde poplåtar som skulle kunna passa i ett sammanhang som det här, och lät annat vara.
Det är skönt att höra att hälsan är bättre.
- Tack! Tinnitus var det värsta jag drabbats av, det var skrämmande. Från år 2006 hade jag ett ständigt oväsen i mitt huvud, och det gjorde att jag inte kunde lyssna på musik. Och även om det är borta nu är jag inte botad, det kommer tillbaka när jag är trött.
Även Paddy McAloons ögon är drabbade.
- Jag har näthinneavlossning, men nu kan jag i alla fall se. Jag kommer att behöva en sekundär laserkirurgi under hösten, men det är en del av min löpande behandling.
Och även om hälsoproblemen har bidragit till att Paddy McAloon och Prefab Sprout inte varit så offentliga har han aldrig slutat göra musik.
- Även när det var som värst fortsatte jag att skriva. Det blev väldigt lågmäld musik, och jag hade inte drivet att göra optimistisk musik. Fortfarande idag kan jag sörja över det som drabbat mig. Jag kan hitta gamla kassetter jag spelat in och slås av att de gjordes under en sorglös och bekymmersfri tid. Det har blivit så att jag sorterar händelser – och musik – under rubriken FK och EK. Före Katastrofen och Efter Katastrofen.
Men optimismen är på väg tillbaka.
- Det finns saker på Crimson/Red som är – ska vi säga – uppåt. Adolescence, till exempel. Men det kan bero på att det finns låtar som är skrivna både FK och EK på skivan, mellan åren 1996 och 2010. Det finns låtar som kan dra mot introspektion, om man inte ser upp.
Många låtar på Crimson/Red verkar självbiografiska.
- Jo, sådant kryper ju på om man inte är uppmärksam. Vilken tänker du på?
The Old Magician, till exempel.
- Jag var 40 när jag skrev den, 1997, och började tänka på min dödlighet. Jag tycker att texten har samma värde idag, det jag ville uttrycka då gäller fortfarande. Jag har en video där jag sjunger den 2003 – en hemmainspelning för att dokumentera, helt enkelt – och det är intressant att se den. Då, för tio år sedan, tänkte jag på mig själv som medelålders, men när jag ser den idag ser jag en fortfarande brunhårig och relativt ung man utan sjukdomar.
Och om tio år kommer du att titta tillbaka på din nuvarande uppenbarelse med samma reflektioner.
- Haha! Så sant, så sant.
Även The Songs Of Danny Galway handlar om Paddy McAloon, och är berättelsen om ett möte med Jimmy Webb.
- Det var textens utgångspunkt, i alla fall. Jag mötte honom i en bar i Dublin, kan det ha varit 1991, när jag var där för att spela hans The Highwayman på en hyllningsshow. Åh, känner du till den, den är så vacker. Hans Wichita Lineman rörde mig tidigt, redan som elvaåring och långt innan jag ens hade börjat fingra på en gitarr. Man kan betrakta min sång som ett fan-brev såsom jag skulle skrivit det som elvaåring om jag haft tillräckligt med förstånd.
Du kallar Jimmy Webb för "the sorcerer from Wichita, a wizard", och själv kallar du dig "The Old Magician"…
- Haha, försök inte. Jag är inte inne på sådant. Men om du vill att jag ska vara helt ärlig finns det kanske någon sorts magi i musik. För att en låt ska slå an först hos artisten och sedan också hos lyssnaren krävs någon sorts magi. Jag har faktiskt skrivit en temaskiva om just det, men den är inte utgiven.
Det är inte den enda outgivna skivan Paddy McAloon har på lager. Förra albumet Let's Change The World With Music var en samling med 17 år gamla inspelningar, och bara i hans egen nya officiella biografi räknas nio andra outgivna titlar upp. När får vi höra dem?
- Du vet, för mig handlar det inte om det. Min drift att skriva ny musik är mycket större än min drift att spela in den. Under den tid det tar för mig att spela in en ny skiva hinner jag skriva tre helt nya, och det får jag ut mycket mer av. Men det där har baksidor också förstås. Folk stoppar mig och frågar om detaljer om ny musik jag har gjort, sådant som jag råkat undslippa mig i en intervju som den här och sedan i ärlighetens namn hunnit glömma. Jag var inne i en butik, och så kom det fram en sträng man som såg ut att vara äldre än jag till och med. "Son, du måste ge ut den-och-den skivan", tillrättavisade han mig, som vore han en äldre och klokare släkting. Men för mig handlar inte det här om att ge ut skivor. Det handlar om att skapa nytt, att upptäcka, att bli bättre och bättre.
Ditt behov att skapa ny musik är viktigare för dig än mitt behov att få höra den?
- Exakt. På pricken. Och när jag har skapat lägger jag musiken och glömmer den. Jag tror inte jag skulle kunna dra mig till minnes särskilt mycket av Jordan: The Comeback, till exempel, om jag försökte.
Att såväl Crimson/Red som förra Let's Change The World With Music består av gammalt material är egentligen inte särskilt konstigt. Redan på debuten Swoon 1984 var delar av materialet skrivet flera år dessförinnan.
- Hm. Om jag tänker efter tror jag att mitt soloalbum I Trawl The Megahertz för tio år sedan faktiskt är den enda skiva som i sin helhet spelats in i samband med att jag skrev den.
Det nästan färdiga projekt Paddy McAloon i hast la åt sidan förra hösten löper inte heller särskilt stora chanser att någonsin se dagens ljus.
- Jomen jag var så nära att slutföra det – jag kan inte berätta vad det handlade om – så nu ligger det där och längtar efter att bli färdigt. Men det är som en bok som man lägger ifrån sig med bara något kapitel kvar bara för att något annat dyker upp – det är svårt att hitta tillbaka.
Istället är Paddy McAloon igång med nytt material nu.
- O ja, efter Crimson/Red har jag hunnit skriva mycket. Jag håller på att arrangera det nu.
Orsakerna till att Crimson/Red kommer ut under namnet Prefab Sprout, trots att det är Paddy McAloon ensam som skapat varje beståndsdel på skivan, är flera.
- Prefab Sprout var faktiskt den etikett jag valde att sätta på min musik redan innan bandet bildades. Nu var det ändå svårt att kalla skivan så, men det var en ny Prefab Sprout-skiva jag var kontrakterad att göra. Så jag frågade min bror Martin om det var okej att jag gjorde det själv, och han vet ju vilka svårigheter jag har haft med mina sjukdomar, så han tyckte att det var bra att jag kom igång lite. Och det här är tio bra poplåtar, lite som man kan vänta sig av ett Prefab Sprout-album.
Men när han gav ut Prefab Sprouts debutalbum Swoon för snart 30 år sedan år sedan resonerade Paddy McAloon annorlunda. Då gjorde han den så komplex som möjligt, eftersom han inte trodde att han skulle få fler chanser att göra skivor.
- Jo. Jag skulle kanske inte kalla Swoon för en obskyr skiva, men texterna är inte linjära. Det kanske bidrar till känslan av komplexitet. Vet du, när jag lyssnar på allt konstigt på den nu så får jag en stark lust att vilja återvända till den.
Du vill spela in en ny version av Swoon?
- Varför inte? Jag känner mig starkt dragen till det, som en hobby. Om jag kan lista ut hur och vad vi spelar på den.