Omar - Best by Far

Oyster/Sony
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2001.)

När Omar släppte sin första skiva för tio år sedan hyllades han som den engelska soulens hopp, något som inte säger särskilt mycket. Engelsk soul har ända sedan Geno Washingtons dagar kännetecknats av mer eller mindre lyckade försök att härma kollegor från den amerikanska södern, det mesta på ett ganska styltigt sätt, eller också har britsoulen kännetecknats av tillfälliga trender med varierande underhållningsvärde. De tidiga framgångarna gav snabbt storbolagskontrakt, men samtidigt minskade publikens intresse och de stora framgångarna uteblev. Istället hann Omar mogna i lugn och ro.

Fortfarande skriver, producerar och spelar han alla instrument själv, och han har blivit så trygg att han då och då vågar lämna såväl amerikanska förebilder och moderna trender på ett eget och självsäkert sätt, och vågar röra sig utanför mittfåran. Ibland låter han faktiskt genuint amerikansk. Det är modigt och stärker hans anseende men förmodligen inte hans kommersiella potential. För vem, oberoende av vilken sida av Atlanten man bor, söker engelska amerikaner?

Den som ändå är beredd att ta risken att pröva Omar får lön för mödan. Best By Far svänger stadigt i allt från hederlig groovefunk via latinofunk till renodlad disco, med arrangemang som rymmer 80-talets synthbas och slapbas i samma låt, kombinerat med orgel, blås, stråkar och mycket effektiva refränger. Stämsången är väl avvägd, Omar sjunger ju alla stämmorna själv och växlar ledigt mellan falsett och ett djupare tryck. I Guess domineras av ett kraftfullt blåsarrangemang som inte står Earth, Wind & Fire efter, och andra upptempospår som Something Real, i två versioner, är lika uppiggande.

Merparten av materialet är lika hårdslående om än mer sofistikerat, till exempel övertygande Tell Me och Be Thankful, i duett med Angie Stone. När Omar hänger sig åt 60-talets orgeldrivna bossajazz är Erykah Badu förstås en given referens, men Svante Thuresson ligger närmare. Med inspirerade trumpetsolon blir det aldrig patetiskt i sin retro, trots övertydliga Lalo Schifrin, Midnight Cowboy- och Burt Bacharach-samplingar.

Visst går det att hitta tydliga referenser på Best By Far (Stevie Wonder har till exempel inte nämnts förrän nu). Och visst kan man grubbla över mannens grad av ödmjukhet och estetiska sinne — på omslagets framsida låter han kröna sig och på den guldbestänkta baksidan får vi ta del av hans egna Ohio Players-fantasier. Men en soulsångare som viskar "I love you, tell me that you love me too" utan att locka fram kräkningar eller skrattanfall har något som är äkta, och Omar har dessutom något som är eget.