Neko Case: Den nya popdrottningen

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2009)

Världens nya popdrottning borde rätteligen vara Neko Case. Men hon kommer aldrig att ta plats på tronen, eftersom hon prioriterar sin integritet och sin glädje långt högre än framgång. Hon är helt enkelt inte intresserad av topplisteplaceringar eller arenaspelningar.

- Jag gillar att vara nära min publik. Jag gillar att kunna se dem i ögonen, att veta om de gillar vad jag gör, jag gillar att veta att de känner sig välkomna. Jag kan inte ta mig på den sortens allvar som krävs för att man ska bli en riktig stjärna - den där rockmyten är bara bullshit. Men jag vet inte. Jag har undvikit storbolag, men nu är jag signad av Epitaph och eftersom jag gillar dem och det de låter mig göra är jag beredd att kompromissa en del. Inte så att jag skulle ställa upp och spela på malls, men jag träffar gärna journalister, till exempel.

Surt sa räven? Nja. Det var bara häromåret som Playboy utnämnde Neko Case till världens sexigaste sångerska och erbjöd henne fantasisummor för ett utvik. Hon tackade givetvis nej. Den skandal som gjorde henne bannlyst från countrymusikens Mekka Grand Ole Opry - efter att hon dragit av sig tröjan på scenen - hade också kunnat omsättas i rubriker och skivförsäljning. Om hon velat. 

- Det var verkligen konstigt. Jag var inte ute efter att flasha något, jag fick värmeslag där på scenen helt enkelt.

Som bannlyst från Grand Ole Opry är ändå Neko Case i fint sällskap. Hank Williams blev också bannlyst där under en period, Johnny Cash, Skeeter Davis och Kitty Wells också, för att inte tala om The Byrds. 

- Jojo, men Hank var Hank. Han välkomnades tillbaka sedan. Jag får aldrig mer sätta min fot där. Men jag har spelat på Ryman istället, det är den riktigt ursprungliga countryscenen.

Country, eller i hennes fall country noir, har varit Neko Case preferens under solokarriären. Men på sitt sprillans nya album Middle Cyclone har hon övergett banjo och steel guitar till förmån för klassisk pop, ganska nära den hon ägnar sig åt i sin parallella existens som sångerska i det kanadensiska powerpopbandet New Pornographers. 

Har New Pornographers fortfarande en funktion för dig nu när du gör pop också på egen hand?

- Absolut. Jag ska snart få demos till nästa album, och det längtar jag efter. Jag älskar att sjunga låtar av Carl (Newman) och Dan (Bejar), jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra om jag inte fick jobba tillsammans med dem med jämna mellanrum. Carl och jag ska spela ihop i sommar, eftersom vi har varsitt soloalbum att visa upp för världen. Hans är helt fantastiskt. Jag tiggde om att få vara med på ett hörn. "Hej Carl, det är lustigt, men jag råkar befinna mig i New York nu, bara ett kvarter från din studio, och jag har inget särskilt för mig". Men han lät mig inte. Det var nog klokt, annars hade det varit svårt att hålla isär New Pornographers och hans sologrejer.

På sin korta promotionturné i februari (till Sverige kommer hon först i augusti) har hon drivit igenom att få med sig hela sin femmannabackup, och hennes spelning på Bush Hill i Shepherds Bush är formidabel. Otight, skulle vän av ordning kanske invända om det ständiga tjafset mellan låtarna, där sidekicken Kelly Hogan hinner få sparken (för uppkäftighet) och återanställas (för att hon har välbehövlig Scotchtejp i handväskan när ett mikrofonstativ behöver lagas) redan innan giget hunnit halvvägs. Men det är charmerande, och eftersom de nya låtar som utgör merparten av giget är alldeles fantastiska små popmedaljer är det också en ljuvlig musikupplevelse.

När folk letar jämförelser drar de gärna till med sina absoluta favoriter. För min del tycker jag att din röst har samma övertygande och klockrena klang som självaste Kirsty MacColl.

- Som Kirsty MacColl? Åh, tack! Menar du det? Hon är min favorit. Vilken röst, vilka sånger, vilka texter. Det var så onödigt och tragiskt att hon dog. Tack, det kommer jag att leva på hela veckan.

Middle Cyclone är en skiva om djur, väder och natur. Men du är ju en stadstjej? 

- Nja. Jag har bott i städer under mitt vuxna liv, det är sant, men jag kommer från en farmarfamilj. Min styvpappa var arkeolog, och det innebar att vi alltid var ute i ödemarken. 

Och nu gör du gröna vågen och flyttar du till en gård i Vermont?

- Snart. Jag håller på att renovera först, inget stort men badrum och sånt. Och så väntar jag på att mamma ska ta över mitt hus i Tucson. 

Berätta om pianosamlingen du har där i Vermont. 

- Haha, ja, det är rätt knäppt. På gården där i Vermont finns en fantastisk lada som är så oändligt gammal. Den är från 1700-talet. Ok, för européer är det kanske ingenting, men i USA är det stort. Nå, samtidigt som jag utforskade den började jag se en massa annonser där folk skänkte bort sina pianon. De skulle passa i min lada, tänkte, jag, och började åka runt och hämta dem. 

Hur många har du fått ihop?

- Åtta stycken, men bara sex av dem går att stämma. Jag använde allihop utom de två ostämbara i en stor pianoorkester på nya albumet, i min cover av Harry Nilssons Don't Forget Me.

Vad ska du göra med de ostämbara?
- Jag ska behålla dem. Men jag kanske ställer ut dem på åkern. Som prydnad. 

En Harry Nilsson-cover alltså. Du gör en Sparks-cover på skivan också. Är du ett Sparks-fan?

- Alla i New Pornographers älskar Sparks. Jag också. Jag funderade rätt mycket på att det var så många låtar om naturen på min skiva. Antingen kunde jag försöka tona ner det lite, eller så kunde jag ta det åt andra hållet och lägga till ännu mer tornados. Never Turn Your Back On Mother Earth har jag försökt hitta rätt forum för länge, och nu blev det så att jag lät den hjälpa till att göra skivan till en naturskiva. 

Är det extrema vädret mest metaforer, eller är du metereologiskt intresserad?

- Både och, faktiskt. This Tornado Loves You bygger på en dröm jag hade, där jag var ute på ett fält och en tornade kom emot mig. Jag var skräckslagen, förstås, men precis framför mig stannade den, och man kunde se hur frustrerad den var. Till slut förstod jag att tornadon hade fångat en bok, och att frustrationen handlade om att den inte visste hur den skulle be mig läsa högt ur boken. Tornados har svårt att bläddra.
Eh. Jo, det förstår jag. Minns du vilken bok det var tornadon ville höra?
- Nej. Jag kan inte läsa i mina drömmar.

Du har ukrainskt ursprung. 

- Ja, men jag har aldrig kunnat särskilt mycket ukrainska. När mina föräldrar kom till USA var det i en tid när det inte var cool att vara annorlunda, så de kapade alla band, och bytte namn och språk så fort de bara kunde. Särskilt Östeuropa var ju ett stort no-no. Men jag är fortfarande i kontakt med familjen i Ukraina, då och då, Och jag har lärt mig ryska i skolan.

Oj! Hur använder du det?

- Jag är faktiskt på väg att sätta ihop en ryskspråkig duo tillsammans med Becky Stark från Lavender Diamond. Hon talar också ryska. Det vore väl något?