MS MR gör collage

En DIY-duo från Brooklyn som använder Tumblr för sina musikaliska och visuella experiment. 

Det är en stekande het julieftermiddag i London när Brooklynduon MS MR spelar på stadsfestivalen Lovebox största scen. Men hettan är inte den enda orsaken till att Max Hershenow flåsar när han direkt efteråt kommer rusande för att göra Lizzy Plapinger sällskap på backstageområdets kladdiga parkbänk.

–Det var tekniska problem, flämtar Max, så en kvart innan vi skulle börja var det fortfarande osäkert om det skulle ställas in. Och sedan berättade de plötsligt att det skulle sändas i tv, just när vi var på väg upp på scenen.

Utan att avslöja sina identiteter blev Brooklynduon snabbt blogg- och Twitter-favoriter, och efter sitt debutalbum Secondhand Rapture från sent i våras har MS MR blivit allmän egendom, och deras vitala och dramatiska pop är lika het som den brittiska väderleken.

Det låg inte direkt någon konkret långsiktig strategi bakom deras beslut att hålla sina identiteter hemliga. Men visst var det ett medvetet beslut.

– Det var inte en "kupp", menar Max, men det är klart att det var något vi bestämde oss för. På den tiden hade vi andra jobb båda två. Men vi träffades hela tiden – på helgerna, efter jobbet, före jobbet – för att göra musik.

– Vi gjorde vår egen sak, ler Lizzie, och vi var inte redo att släppa in någon annan i hur vår musik lät. Inte än. Det var den första musik vi gjort överhuvudtaget, båda två, så vi ville se hur det klarade att stå för sig själv. Men vi är väldigt ambitiösa båda två.

– Det finns så många band som har släppt en singel som slår, och som har gett sig ut och turnerat och marknadsfört sig, men som aldrig tagit nästa steg, fortsätter Max. Under de förutsättningarna är det nästan omöjligt att skriva fler låtar. För vår del ville vi ha en bra samling låtar innan vi gick ut med dem, så vi hade skivan i stort sett klar när vi signades.

De fnissar båda förtjust när jag påstår att de brutit mot alla traditionella regler för hur ett nytt band ska lanseras. Inte en enda spelning i någon avkrok eller sunkig källarklubb, inte en enda demo skickad till skivbolag. Men att inte använda de branschkontakter som Lizzie har via sitt skivbolag Neon Gold, var inte det samtidigt ett sätt att försvåra för sig själva?

– Jo, men det gjorde ju också att när Columbia visade intresse var det enbart musiken de brydde sig om, eftersom de inte visste att jag låg bakom det. Det kändes rätt direkt när de pratade om vad de ville.

– Det har varit grymt att göra det anonymt, bestämmer Max. På det sättet kunde vi få stöd från skivbolaget utan att känna oss pressade.

– Det ger en hype som kan bli långsiktig, över flera skivor, utropar Lizzie. Det uppskattar vi.

Ni kanske redan har nästa album klart?

– Nja, tvekar Max. Vi har ett par låtar klara, och vi försöker skriva hela tiden.

– Vi frågar oss alltid två saker, förtydligar Lizzie. Gillar vi låten? Och utmanar den oss?

Trots att deras influenser kommer från tusen olika håll (Florence & The Machine, The xx, Robyn, Shakira och Paul Simon, för att nämna några av dem de räknar upp) kokar de ändå ner dem till något sammanhållet och påfallande eget.

– Jag tror inte att det går att undvika, funderar Max. Även om vi hämtar inspiration från mängder av olika sorters musik finns det en röd tråd i det, och den tråden är vi två. Vi försökte uppfinna något helt nytt med varje låt vi gjorde – 25 stycken blev det – men när vi skulle sätta ihop det till ett album fanns det ändå en särskild egen ton.

Vad gjorde ni med det överblivna materialet?

– Slängde bort, slår Lizzie fast. Nä. Inte så att det var uselt. Det finns kanske något där som inte passar oss, men som vore rätt för någon annan artist. Samtal har förts.

– Det finns saker där som kan fungera i omarbetad form, eller bara som avstamp för nya idéer i framtiden, fyller Max på.

De liknar gärna sitt musikskapande med bildkonstens kollageteknik.

– Det är ju kollage vi gör, nickar Max. Både musikaliskt och visuellt. Att arbeta via Tumblr var vår metafor för kollage-tekniken – det gav oss möjlighet att ge låtarna en fylligare värld att befinna sig i, med remixer, bilder och associationer.

Att de släppte sin debut-EP Candy Bar Creep Show via Tumblr istället för via de sedvanliga kanalerna har väckt uppmärksamhet och gett MS MR ett rykte som innovatörer och nytänkare när det gäller såväl musik som musikdistribution. Men de är långtifrån militanta i sina avsteg från normen.

– Vi är ett Do-It-Yourself-band och är stolta över att vara indie och alternativa, förklarar Lizzie allvarligt. Men samtidigt har vi andra ambitioner, och har inget emot vare sig CD eller vinyl. Vi vill vara unika och särpräglade, och samtidigt kunna spelas på radio och säljas i skivbutiken.

Så några resonemang om att albumformatet skulle vara utdöende vill de trots sina digitala releaser av enstaka låtar inte kännas vid.

– Inte alls, svarar Max bestämt. Vi är en del av den traditionen. Och det är ju en fantastisk känsla att hålla i ett vinyl-album och vända och vrida på det för att undersöka allt som finns där.

Max och Lizzies låtskrivande är inte så tydligt uppdelade som man skulle kunna tro. Som producent och musikaliskt ansvarig står visserligen Max för stora delar av musiken, men Lizzie lägger sig i mer än bara texterna.

– Det är faktiskt blandat, nickar Lizzie. Vi korsar och bjuder in varandra. Ibland kan jag ha en melodi som jag skickar acapella till Max, och ibland kan han ha tagit fram en hel låt som bara behöver ord. Men sedan lägger vi oss i varandras grejer, så plötsligt har delvis musiken blivit min medan Max har skrivit en refräng.

– Vi visste ju att vi hade kompletterande kompetenser, instämmer Max. Det var därför vi sökte oss till varandra. Lizzy har en melodiförmåga som jag inte har, men jag har å andra sidan en struktur som hon saknar. Men vi lär oss av varandra, och jag tycker nog att det är det centrala i MS MR.

Han smakar på sin sammanfattning, lägger huvudet på sned och tittar på Lizzie.

– Det är det som är kärnan i vår förening.

Lizzie brister ut i ett gapskratt över hur pretentiöst det låter, och Max faller henne omedelbart i skrattet.

– Nej nej, skriv inte det, skriv inte det. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2013

Av Patrik Forshage

Intervju