Mist - We Should Have Been Stars

Astro/Delicious Goldfish
BETYG: 4/6

(Dubbelrecension med Schwarz Cheesy, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2003.)

Hur kan Spanien ha blivit en sådan tummelplats för så mycket skruvad indie och electronica? Först placerade sig lilla bolaget Acuarela på kartan med spännande saker som Manta Ray och Emak Bakia, för att inte tala om en lysande EP-klubb med amerikaner och britter som Damien Jurado, Thalia Zedek och Clientele. Nu har även Astro - nästa bolag med en bunt skivor som spretar vilt och spännande - fått svensk distribution.

Schwarz, som heter Alfonso i förnamn, har spelat indierock sedan det sena 90-talet, och på Cheesy spelar han pop så raggig och arrogant att bara den som inser den underliggande skönheten klarar att bemästra den. Lika lågmält som Peppermint börjar, lika over the top blir dess monotont manglande drone-avslutning, och bland ögonblick av renodlad vek pop, som Cheese med skramlande Undertonesgitarrer eller gammal Postcard-indie på I Belong to Winter, krånglar Schwarz till det ordentligt med en rejäl dos otydliga radioröster, speldosor och orala experiment som pekfingerploppar i kinden.

Även Amsterdambandet Mist brukade spela hitvänlig indiepop, men inför We Should Have Been Stars snöade olika bandmedlemmar in på Dusty Springfield, Brian Wilson, Spain och Sparklehorse, och därmed får vi trumvispar istället för pukor, försiktiga akustiska gitarrmönster istället för smarta riff, Fender Rhodes istället för synthmattor, och viskande tveksam sång istället för trallvänliga refränger. Någon gång återfaller Mist i invanda gamla indiemönster, men oftast lyckas de kombinera sin tydliga lofi-inställning med kristallklart ljud och sympatisk easylistening-pop. Så när merparten av sångerna är så fina som titelspåret och Fade In Fade Out återstår bara att följa bandets ledare Rick Treffers råd: "Skruva upp volymen. Men bara lite."

Skivrecension
Av Patrik Forshage