Mercury Rev - Born Horses

Bella Union

BETYG 4 av 6

När Mercury Rev släpper sitt första egna bandalbum på nio år är de inte längre ett rockband, per definition. De intresserar sig inte för rockmusik utan för orkestermusik, som Jonathan Donahue läser (inte sjunger) noveller och reflektioner över. Likt ett filmscore bygger de stämningar och dramatik, och inledande Mood Swings blir till något av en programförklaring för hur olika orkestrerade stycken förmedlar olika känslolägen. Från dovt ensamma och ödesmättade stämningar med ekande trumpeter via jazziga trumvispar, ett saxofonsolo och återhållsamma kontrabastoner till stora pukmuller och klockspel - här finns allt från det djupt introspektiva till det stort expressiva. Men det rör sig inte om ett Hermann-bombastiskt soundtrack till någon storslagen Hollywoodaction utan till en tätt intensiv independentfilm (själva har de talat om Vangelis och Blade Runner). Om vi för 30 år sedan ville jämföra Mercury Rev cirka Deserter's Songs med The Band så är deras närmaste referens idag snarare John Barry, återhållen och ofta subtil trots den stora orkestreringen.

Bara A Bird of No Address bryter mönstret genom att ha en text som faktiskt (visk-)sjungs istället för talas, och genom att ha markerade trummor som placerar skivans enda regelrätta låt i något mörkt och dramatiskt som ligger nära postpunk, och som att förstärka sådana iakttagelser får Ian Curtis ett omnämnande intill bland andra Jackson Pollock i Patterns. Det är sannolikt inte i närheten av att vara tillräckligt för att etablera någon som helst kommersiell potential, men det struntar lika sannolikt Mercury Rev högaktningen i. De gör musik för sig själva, och musik som kräver mycket av sina lyssnare. Men om du ger Born Horses uppmärksamhet så blir du belönad med musik för många humörsvängningar.

12 september 2024