Me and My Army: Etablerade debutanter

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2011)

Andreas Kleerups debut för två år sedan gav eko i hela västvärlden. Nu har han bildat bandet Me and My Army och får chansen att debutera igen.

– Haha. Jag gör allt för att undvika den svåra andra skivan. Nej, allvarligt. För mig är det inte konstigt att göra det som känns rätt just i den stunden, och det har sina fördelar att pröva många olika musikvarianter.

Minns du om du var nervös när du debuterade förra gången?
–Jag minns allt från då. Då hade jag en legendarisk pressdag i en svit på Anglais. EMI är fortfarande inte välkomna att boka rum där efter det. 

Är det sant?
–Jag kände väl att jag ville prova det där med hur man hanterar hotellrum. Det är kul att kunna ha med på sin CV. 

Är du debutantnervös på samma sätt nu, inför Me and My Armys skiva, som inför din debut?
–Faktiskt. Och det är lika kul att göra intervjuer fortfarande, att vara med och jobba på att nå ut. Det var precis vad jag drömde om när jag var liten. Jag går inte ut särskilt mycket längre, utan hänger mest hemma och övar gitarr och hänger med min son. Så att träffa journalister och sitta och prata om mig själv blir lite som att gå i terapi, det är en chans för mig att se mitt liv utifrån. 

Du är väldigt öppenhjärtig i intervjuer, även om känsliga saker.
–Det finns folk som säger att man inte ska vara för privat, men jag vet inte var den gränsen går och jag skiter rätt mycket i det också. När jag läser intervjuer med folk, Ozzy, Shania Twain, vemsomhelst, så vill ju jag veta saker om dem, inte bara få något ytligt. "Jag vill värna om mitt privatliv", säger folk. Byt fucking yrke i så fall säger jag. Jag menar visst, jag får kritik för att jag sitter i en tv-soffa och är sjuk, men jag bryr mig inte. Så länge mamma vet att jag är okej bryr jag mig inte om vad andra tror. Och folk på gatan är snälla. Det kanske är tre personer totalt som har varit otrevliga, de flesta säger något snällt i förbifarten och jag blir skitglad. 

Så tidningarna kan skriva vad de vill?
–Så länge det är sant. Annars räcker det med att hota med stryk. Jag var på väg hem till Alex Schulman med ett baseballträ för att han ville ha med något jag inte hade sagt i en intervju. "Okej, kom då", sa han, men sedan ringde han igen och då hade han strukit det jag ville få bort. 

Du menar alltså att Me and My Army verkligen är ett band och inte ett Kleerup-projekt?
–Det beror väl på ur vems perspektiv man ser det. De andra ska inte känna sig utanför, och jag vill inte att någon ska inbilla sig att jag gör det "bara för att få den där rockgrejen ur blodet". För min del innebär det att jag får diskutera med fem riktiga personer istället för fem röster i mitt huvud. 

Är det fem röster som håller med om allt, eller är det ett ständigt tjafsande?
–I huvudet eller i bandet? Äh, i båda fallen är det en röst som alltid har sista ordet.

Den popmusik ni gör jämförs ganska konsekvent med sjuttiotalsrock. 

–Och då brukar jag säga att den synt vi använder inte fanns på sjuttiotalet.

Jag tror mera att det handlar om ett slags hantverk som kännetecknade mycket pop då.
–Jo, det är ju inspelat som förr, och eftersom vi märkte att vi kunde sjunga trestämmigt bestämde vi oss för att använda det. En annan idé var att vi skulle göra en skiva som vi skulle kunna framföra live. Då får man inte göra The Ark-misstaget och vara mycket snyggare på bild än i verkligheten, för då blir folk besvikna. Det är bättre att göra som Mick Fleetwood och fotograferas när man står hängig utan tröja och ser ut som skit, då tycker folk att man är en hunk när de får se hur man egentligen ser ut. Eller låter. 

Men de annonserade gästerna är inte med.
–Den enda du hör är me, myself and I. Tommy Lee skulle ha varit med på Chemicals, men det sprack. Jag vet inte, han är skyldig mig det, så jag är lite sur. Inte John Grant heller, men han och jag däremot ska faktiskt börja med vår gemensamma skiva nu på torsdag. Han är helt otrolig. Conny på Strand ringde och sa att det här popgeniet ville träffa mig, och mycket tveksamt gick jag dit. Sedan tog det bara en kvart innan vi hade insett hur mycket vi hade gemensamt. Vi funkar skitbra ihop. Han är gay, jag är det inte, och det betyder att vi inte hamnar i den där alfahanne-striden. När sådana überviktiga saker händer en efter en brukar jag titta upp och le. "Okej, Gud, tack. Vad kommer nu?"

Nämnda Chemicals är en rätt modig text om hur stämningen i en relation får Andreas Kleerup att börja sakna just the chemicals. Med tanke på tidigare skriverier är sådant som att servera Aftonbladet en löpsedel, resonerar jag, och Andreas Kleerup flinar. 

–Jag vet. Låt dem. Aftonbladet, här är jag, kom igen då!

Me and My Army släpper sitt debutalbum Thank God for Sending Demons (Parlophone/EMI) i slutet av februari.