MC5 - Heavy Lifting

Earmusic

BETYG: 2 av 6

Varningslampa ett: när ett bandnamn som varit i träda i årtionden plötsligt tas i bruk igen är det sällan på grund av att det ursprungliga bandet har en massa nytt spännande inom sin sfär att erbjuda. Det brukar betyda att någon eller några av de ursprungliga medlemmarna har tillskansat sig rättigheterna till det klassiska varumärket och saknar motsvarande attraktionskraft i eget namn. I de allra flesta fall är det också ett effektivt sätt att devalvera det ursprungliga varumärket, där fansen plötsligt tvingas lägga till att de älskar band som Guns' N' Roses, The Velvet Underground eller The Stooges… med undantag av katalogens nya tillskott Chinese Democracy/Live MCMXCIII/The Weirdness.

Varningslampa två: När en skivas främsta säljargument är namnkunniga sologitarrister säger det rätt mycket om resten av skivan, typ om musikerna i grunduppställning och om låtarna.

Här blixtrar båda varningslamporna intensivt, och mycket riktigt gör man klokt i att hålla ett rejält avstånd till "MC5" anno 2024 (eller egentligen 2022, då skivan låg klar).

För till att börja med egentligen är det ju inget MC5-album överhuvudtaget. Bandet byggde en mäktig albumtrilogi under åren 1969-71 - Kick Out the Jams, Back in the USA och High Time - och sedan la de ner under ganska förödmjukande former. De återförenades aldrig, och sångaren Rob Tyder avled av en hjärtattack för 33 år sedan. Tre år senare dog gitarrgeniet Fred Sonic Smith, och basisten Michael Davis gick bort för 12 år sedan.

Kvar fanns alltså trummisen Dennis Thompson och gitarristen Wayne Kramer. Kramer var en legend och en kultfigur som efter MC5 först hamnade i lag med Johnny Thunders, sedan satt inne för droger (kolla vem The Clash sjunger om i Jail Guitar Doors) och till slut hittade ut på rätt sida. Även om han ibland åkt runt som nostalgiakt och spelat gammalt MC5-material skulle han väl aldrig ha kommit på tanken att spela in ett nytt album och låtsas att det var MC5. Om han inte hamnat i lag med Bob Ezrin.

Bob Ezrin är en kanadensisk producent som man utan att överdriva kan anse ha varit själva sinnebilden för orkestrerad hård rock i mitten av 1970-talet. Alice Coopers Welcome to My Nightmare, Kiss Destroyer, Lou Reeds Berlin och Pink Floyds The Wall - allihop bär hans producentsignatur. Han och Wayne Kramer förenades i upprördhet över Donald Trump och antidemokratiska rörelser, och i saknad efter den sortens hyperpolitiska rockmusik som hade varit MC5:s signum. Så när Ezrin kastade ur att "vi är alla MC5" - hoppsan, då kunde väl även det ljumma AOR-band som just då backade Wayne Kramer få vara MC5 "på riktigt".

Men de är inte MC5, inte som personer (även om faktiskt originaltrummisen Dennis Thompson är med på två spår), och de är definitivt inte MC5 musikaliskt. Tvärtom anar man att de tunga lyften i skivans titel handlar om deras tungfotade hårdrock, som ibland låter sig formas av gästande gitarrister och i övrigt segar sig fram med trötta klichériffande och hårdrockwailande. När Tom Morello gästar i titelspåret låter det en aning Rage Against the Machine, och Slash och Vernon Reid är andra namnkunniga gitarrister som inte bidrar med något konstruktivt här. 

Allt är inte kass. Twenty-Five Miles med fett blås är en av skivans relativa toppar, men den hade sannolikt svängt mer om till exempel Nicke Andersons Detroit-projekt The Solution hade backat Wayne Kramer. De två spår där Dennis Thompson trummar, Blind Eye och Can't Be Found, är skramlig rock'n'roll som med en rejäl portion god vilja skulle kunna associeras musikaliskt till MC5. 

Men så spårar det ur igen, när inspirationen i några spår hämtats ur en helt annan Detroit-genre. "Free your mind and your ass will follow", tar de sig friheten att citera Detroits främsta funkband, men någon P-Funk blir det förstås inte. Tvärtom kan man ana att George Clinton inte känner sig så smickrad av att lyftas fram som förebild för Electric Boys-funkmetal som I Am the Fun (The Phoney). 

Wayne Kramer avled i februari och behöver inte stå till svars för det här, och när Dennis Thompson så följde efter är därmed ingen ur originalbandet längre är i livet. Det lär visserligen inte hindra Bob Ezrin eller andra lycksökare från att gasta "vi är alla MC5" och skicka fram fler wannabees under det registrerade varumärket, men det gör det kanske lättare för oss att förbigå Heavy Lifting med tystnad. 

För ärligt talat, det här ett album som vi alla gör klokast i att inte låtsas om. Då kan vi fortsätta romantisera MC5:s mäktiga albumtrilogi som deras kompletta katalog, och då kan vi fortsätta romantisera Wayne Kramer. Då rationaliserar vi till på köpet bort ett Slash-gitarrsolo ur medvetandet, med all den lättnad det innebär. 

Av Patrik Forshage

Den 18 oktober 2024

Skivrecension