Mavis Staples - We'll Never Turn Back

(Anti-/BonnierAmigo)

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2007) 

"We need a change now more than ever." Mavis Staples är pissed off. Hon är förbannad över att allt det där hon som barn upplevde av segregation i amerikanska södern bara är marginellt bättre idag, nästan 70 år senare. Hon är förbannad över att politikerna fortfarande skiter i befolkningen, senast i New Orleans. Hon har ingen längtan till pension och hon är mer än redo att vittna. 

Ry Cooder är exakt rätt val av partner. Han är lika förbannad, men precis som Mavis Staples är han samtidigt en hyperprofessionell musiker, lika modernt aktiv och nyfiken som stadigt traditionell och förvaltande. Med 40 års erfarenhet av soul, blues och rootsmusik skapar han en tidlös snarare än tillbakablickande plattform för Mavis Staples att med obruten kraft beskriva läget i unionen ifrån.

De har valt ut en rad traditionella gospels, och Freedom Singers och Ladysmith Black Mambazos häpnadsväckande starka stämmor väcker liv även i de mest uttjatade låtar. Motsvarigheten till körer har inte hörts av sedan Specialitys guldera, och med Ry Cooders spänst och den oövervinnerliga kombinationen Gud och fackföreningen i We Shall Not Be Moved återstår bara för Bruce Springsteen och andra protestsångare att erkänna sig besegrade och lägga sig ner och dö. 

Eyes on the Price är luftig och samtidigt blytung funk, och Ry Cooders slide är så snygg att man släpper allt man har för händer och bara ryser. Ändå är den ingenting mot återbesöket i Jesus on the Main Line och 99 and ½ som aldrig låtit så avskalad och så svängande förut. 

Skulle sedan en entusiastisk skribent våga påstå att inte heller Mavis Staples någonsin låtit bättre än idag bör man som läsare förhålla sig skeptisk. Staple Singers och en solokarriär som innehåller fler soul- och gospelklassiker än man kan räkna är svårt att toppa, men faktum är att Mavis Staples sällan låtit så här angelägen. Ilskan som impregnerat hennes röst gör den så stark att inte ens den mest hårdföra Ku Klux Klan-skara skulle våga korsa hennes väg.

Så waila på tills ni blir blåa i ansiktet, barmagade r'n'b-flickor — det förändrar inte det faktum att soul stavas M a v i s. Så var det 1959, så var det 1972, så var det 1977 och så är det 2007.