Mandorla: Surf’s Up i Värmland
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2005)
Foto: Lisa Bodland
Led mig långsamt hem uppmanade Martin Bärjed på sin debut I andanom för ett par år sedan. Det var en skevt klurig visa, och även om många tecken tydde på att hemvägen ledde genom de värmländska proggskogarna (medverkan från Träd, Gräs och Stenars Bo Anders Persson, en egen liten vedbods-etikett kallad Lilla Livet) så fanns det många fler dimensioner än musikrörelse i musiken. På musikens stampade jordgolv byggde Martin en stadig koja av sina egna varianter av Philemon Arthur-galenskap, Traste Lindén-värme, Tomas Tidholm-poesi och inte så lite popkänsla.
Nu har Martin Bärjed, för övrigt bror till Mattias i Soundtrack of Our Lives, slagit sig ihop med multiinstrumentalisten Andreas Nyberg från Karlstadbandet The Mellowmen. Under namnet Mandorla har de adderat Pet Sounds, svensk Polarstudio och till och med en gnutta doowop, till det redan tidigare unika mischmaschet, och med nysläppta Nattfjärils tal till solen har de gjort en gjort en skiva som är lika löjligt lättillgänglig som spånnande svårgenomtränglig.
Mandorlas skiva låter som någon sorts levande mash-up av svensk musikrörelse, Ted Gärdestad, provinspunk och Beach Boys. Alltså, förklara, jag fattar ingenting?
- Det är ofta inte så mycket jag direkt fattar heller, när det gäller associationer som kommer en till livs. I själva verket kan en stor, drivande inspiration rent vetenskapligt endast gå att härleda till max 20 skivor - och då är hälften Beatlesskivor - när det gäller mitt bidrag till Mandorla. Jag lyssnade bara på The Beatles under fyra år; jag behövde det, och inget annat saknade jag. Ungefär som om känslolivet självständigt behövde sitt dagliga bröd. Dessa 20 skivor har varit husmanskost för mina känslor. På det viset har jag kunna leva vidare.
- Ganska inpiskat egentligen, ungefär som gubben som bara äter ärter och fläsk. Andreas hade en tid samma diagnos. Han kunde mena att Good Vibrations när det kommer till kritan är den enda RIKTIGT bra låt som gjorts.
- Om någonting för tankarna till musikrörelsen, är det bara tillfälligheter. För jag har aldrig kunnat sympatisera med inställningen att tanken står över känslan. I så fall skulle man vara tvungen att se de knottror i skinnet som ABBAs låtar ger som någon slags "skendräktighet", i och med att ABBA enligt musikrörelsen var behäftat med något slags tankefel. Men för mig är "the knotter of the skin" precis som the colour of the skin lika värt.
OK. Beatles, Beach Boys, och Abba. Det ger kanske knottror, men hur kan Mandorla få ut något så här spännande och eget ur det?
- Lång inkubationstid, möjligen. Det är väl som ett kliv tillbaka till den magiska tiden då man växte eller stjälpte för minsta knottra, uppblandat med de erfarenheter livet förhoppningsvis gett en. Och så kommer det ut så här.
Du har skrivit låtar både på akuten och i trucken, läser jag. Är det på grund av du fått knottror just där och då, eller är det en genomtänkt strategi?
- Haha! Nej, perioden var bara så overklig så det känns som om man varit hämtad av UFO. Saaben min till exempel, som jag nämner apropå akuten, är kusin till Stephen King-bilen Christine. Varenda gång på väg till studion stoppade den i McDriven. Särskilt när vi hade släpkärra med grejer. Så ibland var vi antingen på väg till akuten för nerverna, eller så fick lätta på trycket genom att skriva eller i studion - om vi tog oss dit.
Sedan din mini-CD I andanom häromåret har du fått sällskap och nästan blivit ett band, eller åtminstone en duo. Var det för läskigt att vara ensam med din Stephen King-Saab?
- Jag åker ju aldrig ensam i den bilen, men överhuvud taget är det mindre läskigt att inte vara själv. Jag har alltid perioder då jag är ohyggligt osäker över vad jag sysslar med: "Vad är det jag håller på med, varför inte skita i alltihop". Antagligen för att det är som ett naturbehov att jobba med idéerna. Det mesta går av bara farten, och först efteråt ger jag mig tid att begrunda. Sedan jag och Ante börjat jobba ihop är allt annorlunda; vi talar och tänker samma musikaliska språk. Den här gången är den första som jag hela tiden varit helt viss om vad resultatet i sluttampen ska bli.
Berätta vem Ante är. Och vem du är.
- Ante, Andreas Nyberg, är den snillrikaste killen som jag mött i musiken. Min farfars fiol började det låta gött ur fem minuter efter att han första gången grabbat ett sånt instrument. Han är en av de bästa trummisarna som går att uppbåda. Han leder och skriver också i The Mellowmen, baserade i Karlstad. I Mandorla delar vi på alla insatser, förutom att jag tvingar mig att försöka organisera grejer runtikring. Det är mycket nyttig träning för mig.
- Annars är jag en figur som blev till på riktigt när jag träffade på The Beatles och kvickt därpå köpte mig en elbas. Snart börjar jag Psykologprogrammet i Örebro och då vet jag inte vad det blir för figur av mig.
Ni sjunger ungefär hälften av skivans låtar var, om jag förstår saken rätt. Skriver ni tillsammans och bestämmer vem som ska sjunga vad efteråt, eller?
- Det är mera likt Beatles vita album, om man kan ta ett sånt exempel. Vi har spelat upp låtar för varandra, samsats om editering i några fall, sedan korspollinerat idéer mellan oss i fråga om arrangemang och inspelning, så leadsången är ett kännemärke för vem som skrivit huvudparten. Så blir det inte nästa gång. Nu har vi börjat öga mot öga efter ett tight koncept.
Beatles igen! Och på skivan är Björn J:son Lindh, som spelade med Abba, med. Det är annat än I andanoms proggkung Bo Anders Persson, minsann. Har du tröttnat på att traska bland träd, gräs och stenar och satsar på att bli Beatles- och Abba-stor istället?
- När vi skulle köpa hus frågade jag min flickvän om jag fick ett rum för att samla Beatlesgrejer om jag någon gång skulle vara annat än fattig eller nästan-fattig. På hennes svar insåg jag att det gått långt med mig. Oj, vad satsar man på? Inte mer än att utvecklas mer och mer när det gäller skrivandet och att vara allt nöjdare med uttrycket. Det är så roligt att nästa gång vi lämnar Jorden för studion, kommer möjligheterna att jobba att vara ändå bättre än förut.
Flickvänner, eller rättare partners över huvud taget, brukar ha en tendens att inte förstå sådant trainspotting-beteende. Men jag hänger kvar i att du och flickvännen köpt hus tillsammans, eftersom jag inbillar mig att jag hör väldigt mycket relationsuppbrott i texterna. Mitt missförstånd?
- Ja, relationsuppbrott dyker in i texterna, men det jag svarar för av det berör universell plåga, äldre skavanker eller liksom härör ur mentala bilder. I denna verklighet är det lugnt. Jag får veta när det går överstyr. Jag är med den allra tryggaste, fina. Kunde inte ha haft mer tur, hade nog seglat ut i tomma intet annars.
Seglande i tomma intet är annars ganska typiskt för texterna. Ibland är de nästan Tomas Tidholmska, och starkare beröm kan jag inte formulera! Två blodröda segel!
- Jomen dithän är det som vi - det gäller nog lika väl för Ante - de senaste åren känt att det burit. På seglats, men vart tusan då? Segla ut på okänt hav, som Ante formulerar det. Men sedan upptäcker man att det här är inget att vara rädd för, tvärtom. Det kan enbart bjuda nya möjligheter, bot mot tristess, nya ögon, detta att släppa taget och fara iväg - mer exakt mot det stora Omedvetna snarare än det Okända - blir till en kittlande resa. Just när förtöjningen till det gamla invanda sliter loss - vi var nog just där när vi började inspelningen - det kan man säga att mycket av skivan handlar om.
Så egentligen är det mest proggflum ändå?
- Ånej, progg vet jag faktiskt inte vad det betyder riktigt, men om det är intresse för det inre mer än det yttre, ja i så fall. Fast det är nog tvärtom mot vad folk i allmänhet förknippar med "progg" tror jag. Jag gillar Mikael Wiehe för hans låtskrivarbriljans och Bo Anders Persson. Annars är det rätt nollat med orienteringen där för min del. Nej, jag menar, vill man förändra politiken får man börja med att rannsaka sig själv. Tala om för någon att tycka si eller så är förmätet.