Mando Diao - Dödskalle och mästerligt möter…

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2007)

Att tala med Mando Diao är som att tala med en enda person, med ett kollektivt medvetande. När Dödskalle & Mästerligt träffar tre femtedelar av bandet är det Gustaf Norén som håller låda, och Björn Dixgård och Mats Björke fyller i med små inpass och förtydliganden, och när Gustaf måste springa iväg för att titta till sin son vikarierar de andra som talträngda på ett så skickligt sätt att sömmarna knappt märks alls.

(DÖDSKALLE) Weeping Willows-Magnus beskrev Mando Diao som den sortens band som är barn tillsammans och sen blir vuxna i symbios.
— Det är sant. Vi har varit jävligt barnsliga ihop. Nu har vi vuxit mentalt, men vi är ju fortfarande 10 år yngre än branschens medelålder.

(MÄSTERLIGT) Just hemkomna från Kinaturné. Jag säger då det.
— Det var jävligt kul. Vi hann med tre spelningar på fyra dagar. Alla klubbarna är hemliga, eftersom den kulturen är förbjuden, så flera gånger hotade de med att polisen skulle ta oss om vi spelade. 

(MÄSTERLIGT) Oj. Vad gjorde ni då?
— Vi fick spela ännu snabbare. Men just den där känslan av sextiotal var väldigt speciell. 

(MÄSTERLIGT) Den sextiotalskänslan passar väl er som handen i handsken?
— Vi har ingen önskan att leva på sextiotalet. Då skulle vi ju inte fått uppleva funk och hiphop. Men å andra sidan skulle det säkert ha inneburit att vi hade haft en närmare relation till Edith Piaf, Billie Holiday och John Lee Hooker, så det kanske hade gått på ett ut.

(DÖDSKALLE) Ändå är ljudet på nya albumet riktigt muggigt.
— Muggigt är bra. Det är Björn Olssons förtjänst. Han tyckte att vi hade för dåligt självförtroende på våra tidigare skivor. Om vi inte riktigt litade på låten så safade vi upp med fem gitarrlager. Så gjorde ju Suede och Oasis, och det var dem vi lärde oss av när vi var unga. Den här gången blev det sunkigt och ostämt, precis som på en del andra av världens bästa plattor genom tiderna. Alltihop är förstatagningar, och filosofin är att alla misstag ska höras. 

(DÖDSKALLE) Varför vill man göra en riktigt sunkig skiva?
­ — Plattan är det bästa vi gjort. Men eftersom svenska skivbolaget inte vill marknadsföra den tog vi ut vår royalty i förskott. Så ös på, ladda ner den hur mycket ni vill. 

(DÖDSKALLE) Så får man väl inte säga?
— Eh. Men vi sa ju inte var eller hur man skulle ladda ner. 

(DÖDSKALLE) Blir ni av med ert skivbolagskontrakt nu då?
— Jepp. Det är lätt att få ett skivkontrakt men svårt att komma ur det. EMI har fått platta efter platta och låst upp oss till tänderna. Sedan behöver dom inte ens marknadsföra det vi levererar, vilket de inte gör heller. De behöver inte ens ge ut skivorna faktiskt. Så därför ger de bara ut plattorna där de kan tjäna en hacka utan att anstränga sig. Det är därför vi kallade albumet Never Seen the Light of Day. För oss hade det räckt att ha albumet i iPoden och spela för morsan, det hade inte behövt komma ut. 

(DÖDSKALLE) Men om ni är så förbannade på branschen, varför återvänder ni inte till stålfabriken eller matbutikskassan då, som ni sjunger att ni skulle vilja?
— Vi har inte de fysiska förutsättningarna, helt enkelt. Vi hade fått samma status som spetälska bland jobbarna, vi hade fått stryk och fabriken hade gått under.

(MÄSTERLIGT) Det är mycket Dalarna på nya skivan.
— Ja. Vi har alltid pushat Borlänge i hela världen. Som en skitstad visserligen, men ändå. Det är så jävla efter, på vår ungdomsgård var fortfarande Ebba Grön hetast när Nirvana slog igenom. Nu är det hela Dalarna. Vi älskar musik med lokal anknytning, vi älskar att Göteborg hörs i Håkan Hellströms musik, att Norra Botkyrka hörs hos Latin Kings, Kalifornien hos Beach Boys, Ebba Grön från… eh…
— Rågsved.

(DÖDSKALLE) Skivan avslutas med flummig folkpop i sju minuter, eller om det är nio?
— Dalarna. Just det. 

(DÖDSKALLE) Eller om den är ännu längre?
— Det stod i kontraktet att vi måste leverera ett album som är minst 40 minuter långt. Sju minuter, eller nio, det spelar ingen roll. Meningen är att man ska somna till den, det är typ samma tema som upprepas varv efter varv, fast tystare och tystare. Lite som Isaac Hayes tagning av Walk On By, som Wu-Tang Clan samplade. 

(MÄSTERLIGT) Nu jobbar ni med lediga och avslappnade jazzgitarrer.
— Jepp. Vi satt i studion och lekte lite med en Paul McCartney-pastisch, och sen lät vi det glida över i Train on Fire.

(MÄSTERLIGT) I One Blood låter ni riktigt förbannade.
— Vi hoppades ju att Falun-extremisterna skulle göra upp med hela den där Stureplansgrejen, men eftersom alla andra är tysta så får vi ta det. Det måste finnas något alternativ till hela den där Idol-kulturen.

(DÖDSKALLE) Det är inte direkt marknadsföring av den nya skivan ni ägnar er åt. Blir det skivbolaget som stämmer er istället?
— Nädå. De vet att de har gjort bort sig. Fy fan så skönt att ha gått ifrån att snacka skit om band i intervjuer, till att snacka skit om skivbolag.

(DÖDSKALLE) Ja, ni har snackat en hel del skit om band i intervjuer förr.
— Så är det. Den där gamla Kentgrejen, till exempel. 

(DÖDSKALLE) Ni kallade dem för ett "trött dansband". Medan ni turnerade med dem.
— Vi hade ju gillat dem, men när vi hörde dem under vår Kalasturné blev vi förbannade och besvikna. Egentligen gillar vi ju dem, de är lika Mando på många sätt. Killar från samma gata i en småstad. 

(DÖDSKALLE) Ni har avfärdat The Hives-liknelser med att det är som att "jämföra champagne med urin". Vem är vem i den jämförelsen?
— Det spelar ingen roll. Poängen är att vi inte har några likheter. 

(MÄSTERLIGT) När växer ni om dem?
— Det har vi redan gjort, vi har hittat in i det vi vill göra. 

(MÄSTERLIGT) Ni brukar jämföras med Sugarplum Fairy också.
— Ja, det är väl inte så konstigt? 

(DÖDSKALLE) När växer de om er?
— De har haft en jävla otur. Men de sitter på en enorm talang, så rätt som det är står vi där med brallorna nere. 

(DÖDSKALLE) Vad har ni emot Tony Zoulias?
— Inget alls. Vi hade en låt om någon som hette Tony Montana, men det var för klyschigt, tusen rapband har en sådan låt. Så vi behövde ett lika coolt namn, något som en japan eller grek skulle uppfatta som maffia. 95% av vår publik finns ju utomlands, så vi kallade låten Tony Zoulias. 

(MÄSTERLIGT) Han gillar låten.
— Mm. Vi möttes på en flygplats en gång, och han sa att han tyckte att den är grym, att den fick honom att vilja gå ut och slåss med baseballträ. 

(DÖDSKALLE) Jag läste att ni tycker att media alltid vinklar intervjuer med er.
— Det är vår ursäkt, man vill ju ha någon att skylla på för alla dumma grejer vi säger. Samtidigt har det ju blivit en del galna texter, och då är det nästan alltid när vi har suttit och garvat tillsammans med journalisten. Men glimten i ögat syns inte i texten de skriver. 

(DÖDSKALLE) Björn, brukar ni ofta slåss med journalister?
— Bara en gång. Jag rök ihop med en journalist från P3 och vi slogs. Det kom i media, och allt lades på mig. Jag fick hela den där kvinnomisshandlarstämpeln, jag var ju man. 

(MÄSTERLIGT) Olyckan med golvet som brakade under en konsert måste ha varit omskakande?

— Ja jävlar. Det är sånt som kan få en att faktiskt fundera på att sluta med musik. Vi satt i logen och visste bara att folk var illa tilltygade, men inte hur allvarligt det var. Det var den värsta stunden i vår karriär — nästan så där som Pearl Jam som la av att turnera efter dödsfallen i Roskilde. 

(DÖDSKALLE) Nöjesguidens skribent Carl Reinholdtzon Belfrage skrev en uppmärksammad krönika om Mando Diao.
— Jag har hört talas om den, var det där han kallade mig bög?

(DÖDSKALLE) Ja.
— Menade han det som en förolämpning? Det säger ju mer om honom än om mig. Vi kan inte ens stava till hans efternamn.

Never seen the light of day har just landat i skivbutiken. Mando-fans vet hur de kan skaffa den på annat sätt.