Månadens retro, november 2017

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2017)

Under den oregelbundet återkommande rubriken Månadens retro berättar Patrik Forshage om den senaste tidens mest angelägna återutgåvor. Den här månaden bland andra Luke Haines, The Residents och förstås David Bowie.

David Bowie - A New Career in A New Town (1977-1982)

Parlophone/Warner

Det främsta försäljningsargumentet för den tredje kronologiska boxinstallationen av David Bowies samlade gärning är den nya mix Tony Visconti gjort av Berlintrilogins avslutande del, enligt uppgift gjord med Bowies goda minne strax innan hans död.

Det kan tyckas udda i kontexten av David Bowies kanske allra mest omvälvande och högst respekterade period, som inleddes med hans flykt från Los Angeles till Västberlin. Det är en period som innehöll fantastiska album som Low, 'Heroes' och Scary Monsters, och som avslutades lite mindre spektakulärt med en Brecht/Weill-EP, en Giorgio Moroder-producerad filmhit och duetter med Freddie Mercury och Bing Crosby, alltihop noggrant samlat i boxen.

Principiellt är den här sortens senkomna manipulationer dessutom lika förkastliga som koloreringar av gamla stumfilmer, men faktum är att det faktiskt funkar här. Det möjliggör till och med ett omvärderande av ett av David Bowies mer förbisedda album, som kombinerar sina föregångares suggestiva mix av kraut och soul med nya influenser från Afrika och Mellanöstern, med omarbetade Iggy Pop-låtar och med vassa rättframheter som den ironiskt socialrealistiska D.J., den normkritiska bagatellen Boys Keep Swinging och hustrumisshandelsskildringen i Repetition.

Tony Visconti förhåller sig respektfull och nöjer sig med att lyfta dynamiken hos den solida rytmsektionen Carlos Alomar-George Murray-Dennis Davis och att förhöja luftigheten. Det bidrar till att förstärka en fortfarande påfallande modernitet hos albumet, och accentuerar detaljer som den nyrekryterade gitarristen Adrian Belews flippriga futuristiska djurläten och David Bowies egen ojämförliga röstdynamik, nu särskilt markant redan i inledande Fantastic Voyage som sannerligen är en av David Bowies främsta pärlor.

David Bowie - Lodger (Tony Visconti 2017 Remix) kommer också att finnas tillgängligt som enskilt album, för den som nöjer sig med att redan ha allt annat i boxen en eller två gånger om.

Luke Haines — Is Alive and Well and Living in Buenos Aires (Heavy, Frienz - The Solo Anthology 2001-2017)

Cherry Red

Hade Luke Haines varit det minsta intresserad hade han kunnat vara en den brittiska musikscenens mest långvarig hitmaskiner. Den perioden lämnade han dock helt osentimentalt bakom sig efter (och ärligt talat ofta även under) The Auteurs och Black Box Recorders storhetstider, och sedan snart 20 år tillåter han sig att göra en lång räcka konceptalbum på det ena temat mer udda än det andra.

Det gör den här samlingen höjdpunkter från Luke Haines soloår till en hisnande bergochdalbana med nedslag i Storbritanniens historia, i engelsk wrestling, i intrikata fabler om rockstjärnor och kampen mot offentlig konst, i romantiseringen av New Yorks rockscen på 70-talet och i postapokalyptiska underjordiska samhällsstrukturer. Till att börja med.

I sina sånger placerar han karaktärer som Aleister Crowley, Ulrike Meinhofs transplanterade hjärna, Mary Stuart, Lou Reed, Klaus Kinski, Gary Glitter ("he's a bad bad man") och fabel-trion Gene Vincent (en katt), Jimmy Pursey (en räv) och Nick Lowe (en grävling) i ömsom vardagliga sammanhang och ömsom i yttre rymden, och med samma sorts dråpliga iakttagelser kommenterar han hur en satanist flyttar in in som närmaste granne i förorten.

Allt det här gör han i minnesvärda poplåtar där allt överflödigt är borttrimmat, smart arrangerat som intelligent indie (vill du kalla det britpop är det på egen risk), elegant synthpop, avskalad digital punk och smartriffande glamrock i en enda röra.

Oberoende av genre, arrangemang och tematik upphör Luke Haines sånger aldrig att vara egensinniga, intellektuella och underfundiga. Med nästan 80 sådana låtar - en fjärdedel av dem tidigare ohörda - under fyra och en halv timme förstås alldeles för mycket att svälja i en sittning. Å andra sidan visar sig även temaalbumens utplockade smakprov fungera utmärkt på egen hand, och eftersom nästan allt är guldkorn ger det möjlighet till en nästan obegränsad mängd underhållande stunder.

Jackie Shane - Any Other Way

Numero/Playground

Alldeles för stort fokus har legat på att diskutera Jackie Shanes genus, och alldeles för lite på att hennes katalog är proppfull av mäktig rhythm'n'blues och soul. Här samlas äntligen hennes singlar och hennes enda album, en liveinspelning, på en samling just så exakt och smakfull som vi lärt att förvänta oss från Numero Group. Titelspåret Any Other Way är förstås paradnumret, men även disciplinerad groove i Walking the Dog och de närmast James Brown-suggestiva livetagningarna gör henne till en fantastisk bekantskap.

The Residents - 80 Aching Orphans - 40 Years of The Residents

Cherry Red

… eller 45 år, om man ska vara noga, för den första singel som det hemliga San Fransiscobandet släppte var Santa Dog 1972, och den är förstås med här i all sin absurda härlighet. De första åren var de mest kreativt spännande, med Constantinople, Diskomo, Yummy Yummy Yummy från deras inte så lite kontroversiella Third Reich'n'Roll och inte minst deras tolkning av Satisfaction som till och med överträffar Devos. Commercial Album var den sista urladdningen i bandets första fas, och av de 40 minutlånga sångerna från det albumet finns här en liveinspelning av strålande Easter Woman.

Sedan följde just en i någon mån kommersiell fas - åtminstone relativt sett - där The Residents till och med syntes i 1980-talets videokanaler med sina versioner av It's A Man's Man's Man's World och Hit The Road Jack, innan de krävde sig djupare ner i konstnärligt avantgarde med sin Mole-trilogi och vidare. Allteftersom originalmedlemmarna (förmodligen) ersattes av nya krafter bakom maskerna blev humorn mindre påtaglig, ända tills en nytändning rätt nyligen och ett utmärkt album i år med The Ghost of Hope.

Här finns alla faserna spridda utan kronologi, men med en räcka rariteter, b-sidor och livetagningar som gör att 80 Arching Orphans faktiskt fungerar lika bra både som introduktion för nyinvigda och som fördjupning för fanatiker.

Och så är jättelyxutgåvan av The Smiths The Queen is Dead (Warner) givetvis ett givet köp. Vad annars?