LOW-RES manglar terapeutiskt - Stor intervju!
Härom veckan släppte LOW-RES det mäktiga albumet Happiness, fullt av starka och omtumlande känslor. De kombinerar stor smart pop med mäktiga ljudväggar och texternas mörka destruktiva relationsdramatik. Som lyssnare känner man sig ganska manglad efter den dryga halvtimme som är albumet.
Är ni nöjda med en sådan lyssnarreaktion?
- Det känns faktiskt bra att höra, menar Patrick Alvarsson. Happiness är ganska intensiv på sina håll men det finns luftigare inslag också. Textmässigt är den rätt mörk men förhoppningsvis berör den lyssnaren. Om du känner dig manglad, så har vi väl lyckats att nå fram kanske. Vi ville inte försköna något. Vi ville få fram ett skevt sound till popiga melodier. Skivan speglar en rå verklighet och skivans "nu" är traumatiska upplevelser från missbruk och våld. Kontrasterna i musiken är kul att jobba med - ljust kontra mörkt.
LOW-RES andra halva Simon Appel instämmer.
- Jag väljer att tolka det positivt för att jag gillar det ordet "manglad". Vi gillar ju den typen av musik, och vill skapa känslan av en ljudväg.
Låtarnas mörker är personliga erfarenheter av missbruk och våld i nära relationer. Utan specifika detaljer känns musiken ändå självutlämnande i starka känslor och stämningar.
- Jag tycker att den är precis lagom utlämnande, bestämmer Simon. Det kan bli obehagligt att lyssna när någon lämnar ut sig själv fullständigt. Jag tycker vi har hittat en balans som gör att folk förstår och kan tolka in sitt eget, utan att hänga ut någon.
- Det finns inget egenvärde att liksom exponera varje detalj i våra liv, fortsätter Patrick. Det är snarare de känslomässiga upplevelserna vi vill förmedla, och det blir ju ofrånkomligt självutlämnande. Å andra sidan så är det inget speciellt med våra erfarenheter - alla har väl massa skit som man behöver processa. Men vi har musiken som en slags airbag när smällarna kommer.
Är det en balansgång i hur självutlämnande man kan vara?
- Absolut, bestämmer Patrick. Det handlar både om vad man orkar och vad som känns rätt att dela med folk. Det är rätt ofta man tappar balansen och då och då försöker man räta upp tillvaron med en stark basgång. Vi vill vara ärliga utan att det blir självdestruktivt eller överväldigande. Det är en fin linje mellan att vara autentisk och att behålla en del av sin integritet. Vi har nog hittat en balans där vi kan uttrycka starka känslor utan att överexponera oss själva.
- Själv gillar jag ju att lyssna på artister som är väldigt självutlämnande, menar Simon. Jag tänker att de som lyssnar på oss vill sätta in sig själva i det hela. Därför gäller det att lägga det på en nivå som inte är alltför specifikt.
Ni har tidigare talat om att musikskapande som en positivt laddad process, som fungerar antidepressivt. Var det så i arbetet med Happiness också? Är det terapi att göra musik?
- Ja, det är det verkligen, bekräftar Patrick. Musik är ett sätt för oss att kanalisera och bearbeta det vi går igenom. Det är som terapi, men i en annan form.
- Jag la av med musik när min pappa dog, berättar Simon. Jag tänkte att shit, nu måste jag ta ett tag i mitt liv och skaffa ett riktigt jobb och sluta hålla på att härja runt i musiksvängen Men sen gick det några år, och när vi startade LOW-RES fattade jag hur mycket det gav mig i livet att hålla på med musik. Det spelade liksom ingen roll om någon hörde eller inte, det var ju att skapa musik ihop som var det viktiga. Jag mår det så jävla bra av det, så nu vet jag att jag aldrig kommer att sluta.
Hur känns det att sedan höra produkten av den terapin? Faller man tillbaka i samma känslolägen, eller har skapandet gjort det mörka och svåra mera hanterbart?
- Det är en blandning, tvekar Patrick. Men oftast känns det mer som en bekräftelse på att vi har bearbetat något. Att vi flyttat fram positionerna lite. Riktningen har varit det viktiga, inte alltid resultatet.
- Jag tror att det är en viss typ av terapi att skriva av sig, menar Simon. Det gör också att man kan kategorisera det och sätta in det i en bokhylla över sitt liv. Jag är inte som de där artisterna som säger att de aldrig går tillbaka och lyssnar på sin gamla musik, jag älskar att lyssna på vår musik, jag gör det ganska ofta. Inte så att jag lyssnar på texterna varje gång då, utan jag analyserar varför det blev som det blev. Jag upplever liksom inte de här tunga ämnena igen, utan låten har blivit någonting annat. Man har skrivit av sig, och nu är det en låt, liksom.
Second är en kraftig urladdning. Om resten av skivan är samtalsterapi så låter den mer primalterapi. Var kom det ifrån?
- Ja, Second är rätt rå, instämmer Patrick! En vän till oss som heter Richard Ahlgren har ett band som heter Danmarck, och han sjunger på låten. Den representerar väl den där känslan när man går ut på scen och släpper ut allt på en gång, utan filter. Jag tycker att han lyckas få till den skeva känslan vi vill åt på ett fint sätt. Gitarrerna blir som explosioner av alla undertryckta känslor. Om resten av skivan kanske känns mer eftertänksam och reflekterande är Second den där renande urladdningen som man ibland bara behöver för att kunna gå vidare.
- Vi älskar att skicka tidiga demos till folk och föreslå att vi vill göra någonting ihop med det, förklarar Simon. Sedan får det bli precis som det blir. Vi går liksom inte in och feedbackar på den processen. Och det är det som är så himla sjukt kul och samarbetar med folk.
Ni har valt albumtiteln, Happiness, för att det är motsatsen till låtarnas känsla. Men det finns glimtar av ljus i skivans mörker, både i texter och i musik. Goodbye till exempel låter som ljudet av frigörelse.
- Exakt, säger Patrick. Det var viktigt för oss att det skulle finnas ljus i mörkret. Goodbye är verkligen ett exempel på det. Den handlar om att släppa taget och gå vidare, att hitta en slags frihet även när allt känns mörkt. För oss handlar Happiness inte bara om att vara djupt nere i mörka känslor, utan också om att hitta de där små ögonblicken av ljus som kan göra all skillnad.
- Generellt gillar vi kontrasten som uppstår mellan ljusa texter och mörka tongångar, eller som i det här fallet tvärtom, sammanfattar Simon.
Silverbullit är en tydlig referenspunkt för LOW-RES, och det är inte första gången Jukka Rintamäki från det bandet spelar med er. Hur hittade ni varandra?
- Vi älskar ju Silverbullit, förklarar Simon. Vi har fått jättemycket från dem. Det var en dröm för oss att få samarbeta med Jukka. Vi hörde av oss till honom via Instagram - "Hej, vill du göra en låt ihop? Vi gillar det du gör?"
- Vi hörde av oss till Jukka när vi hade lagt ut bara några låtar på Soundcloud, minns Patrick, och då visade det sig att han hade lyssnat och gillade. Han bjöd in oss till hans studio och sen skickade vi Together till honom, och dagen efter damp den ner i mailen med Jukkas sång. Allt gick väldigt snabbt och det är kul att jobba så, att inte analysera sönder låtar. Han har en otrolig känsla för melodier, han har ett magiskt melodispråk och vi känner att han tillför något speciellt varje gång vi samarbetar.
- När vi väl träffade honom så är han världens mysigaste människa, fortsätter Simon. Det är verkligen kul att se hur musik kan föra ihop människor, det är det som gör samarbeten så roliga, att vi lär känna nya människor. Man hamnar i situationen som man aldrig hade hamnat i.
Ni harfler intressanta gäster på albumet, bland annat Maria Petterson och Maria Lindén. Hur stort utrymme får de ta sig i skapandet?
- Vi har valt gästerna med omsorg, berättar Patrick, men samtidigt låter vi dem ta mycket utrymme. De tillför något unikt, och det blir alltid bäst om vi inte styr dem alls. Det är en öppen process där vi ger dem en demo att utgå ifrån, och sedan ser vi var det landar.
Ni har båda erfarenheter från andra band, var och en och ihop. Vilka är de största skillnaderna mellan era tidigare erfarenheter och LOW-RES?
- Skillnaden, funderar Simon. Vi har ingen press utifrån. Vi drivs bara av att det ska vara kul, det är det enda som är viktigt, och det leder till att man gör bättre grejer.
- Med LOW-RES känns det som att musik blev riktigt kul igen, slår Patrick fast. Mycket roligare. Inte en massa töntiga krav på hur det ska vara osv. LOW-RES är mer "Make music to make friends to bring on stage"! Vi jobbar oftast online med låtarna och mindre i repan som vi gjorde förr. Båda är kul men det här har funkat för oss, speciellt när vi varit låsta av olika anledningar och inte kunnat ses irl.
Musik, intervju
Patrik Forshage
29 oktober 2024