LOW-RES - Happiness

Adrian/Border

BETYG 4 av 6

Happiness är ett å ena sidan ett popalbum proppat med smarta melodier, snygga refränger och påminnelser om flera av våra favoritband. Men det är å andra sidan också musik som skapar en krypande oro i magen hos lyssnaren, som gör att man egentligen skulle vilja stänga av, ruska på sig och tänka på något roligare. Men så funkar inte livet, och så funkar inte LOW-RES. Man får ta det onda med det goda.

I inledande Wish kombinerar Patrick Alvarsson och Simon Appel stor arketypisk pop med mäktiga gitarrväggar, någonstans mellan Jesus & Mary Chain och Glasvegas, och samma energi finns i High Five med Maria Petterson på sång, Men här är gitarrerna ersatta av synthar, och i det spektrat rör sig sedan LOW-RES. Den episka Shadows ryms sida vid sida med punktempo och nära nog growlsång i Second, och i ödsliga Ride med Maria Lindén från I Break Horses accentueras pendlingen mellan kärlek och tvivel av cello och synth från Silverbullits Jukka Rintamäki.

Give Me Something for the Soul är ljudet av en olycklig relation av medberoende, en relation där partnern är manipulerande, och där allt är mörkt när hen är där. Ändå går det inte att göra sig fri, "cause I can't make it on my own". Men även om texten är djupaste ångest och stämningarna är dova är låten likväl dansant upptempopop med medryckande refräng.

För mörkret är ändå inte kompakt. Det finns ljusglimtar, den finns korta stunder av hopp. Goodbye kan ändå vara ljudet av frigörelse. "Baby, you can't hold me back, I'm already gone" upprepar LOW-RES. Den mörka himlen verkar kanske kunna spricka upp ändå. 

Av Patrik Forshage

12 oktober 2024